"Old Blood and Guts"

Har suttit nästan hela dan idag framför datorn och översatt (med undantag för sushi-lunch med Lissy och Kinette, samt promenad med Tesla). Håller på med en riktigt jobbig text om andra världskriget... känner att jag är på ganska hal is eftersom militär terminologi av nån märklig anledning inte är min allra starkaste sida. (Jag är ju visserligen inte lika hårdnackad pacifist som jag var i yngre dar, men romantiska och detaljerade krigsskildringar gör mig lätt illamående.)

Det värsta med såna här arbetsfyllda dagar är att man får back pain av att sitta på en jävla stol i timmotal. Dessutom har jag blivit paniskt rädd för hemorrojder. Jag hörde nyligen av en tillförlitlig källa att dylika ofta uppträder where the sun doesn't shine om man sitter stilla för mycket. Skulle helst inte vilja uppleva det.

Jag måste tillägga...

... att det där uttalandet i mitt förra inlägg, om att situationen är ytterst alarmerande, gör jag givetvis i egenskap av privatperson och inte språkvetare. Språkvetarnas uppgift är att beskriva utvecklingen, inte att uttala sig normerande & värderande. Men jah tycker att de e juhe svårt å låta bli, asså!

Dagens ungdom

Peter har åkt till bokmässan i Göteborg och jag är inte så lite avis. Själv sitter jag här och måste översätta en text om andra världskriget med en massa jäkla militärtermer. Boooring. Har inte fått så mycket gjort idag dock, har mest lekt med kompisar. Var och tränade lite agility nu på kvällen också, superskoj!

Det är väldigt intressant att prata med Jennie och Lisa som är ute och gör lärarpraktik. Jag är väldans engagerad i skolpolitik just nu, i och med alla larmrapporter om att elever knappt kan läsa och skriva. Ungdomar tycks inte bry sig om att det finns regler för hur man ska stava. En snabb koll på olika nätforum ger vid handen att de till och med kan stava samma ord olika i samma mening. (Vad sägs om dessa stavningsvarianter för "ju": juh, jue, juhe! WHAT, liksom?! Och ordet "jag" ska vi bara inte tala om... "Jag stavat j-a-g ser man ju aldrig", sa Jennie resignerat.) Känns som vi är tillbaka typ på 1700-talet då det inte fanns några stavningsnormer utan folk skrev lite som det behagade dem. Ytterst alarmerande säger jag.

Jag tror att det behövs DISCIPLIN och REGLER i skolan. Det ska inte vara nån slags demokrati där eleverna bestämmer över lärarna. Och så är jag en stor vän av betyg, ju tidigare desto bättre. Jag vet att jag låter folkpartistisk nu, men det må vara så i så fall.

Jag brukar inte ägna mig åt att prata skit om mitt nuvarande hemland, men jag måste nog säga att jag tror inte det är nån fördom att skolan är bättre i Finland. Och jag har känt väldigt starkt på sistone att jag vill flytta hem till Jakobstad, vill att mina barn ska växa upp där. Men då kommer förstås andra bajsiga nackdelar: homogen befolkning, stereotypa könsroller, alltför bibeltrogna kristna.

Myspys

Tesla - gosig för en gångs skull:


Våra nya soffkuddar:

Stockholm

Igår var jag i Kungliga Huvudstaden och träffade Viktoria och Lovisa, och brände alldeles för mycket pengar på nyttigheter som koftor och onödigheter som soffkuddar. Dessutom åt vi indisk mat och drack kaffe och hade det mysigt, och det var jättekul att träffa V&L, det känns så naturligt att umgås trots att vi ses så sällan.
Här kommer en bildserie som jag kallar "Viktoria och Lovisa diskuterar lifvets allvar":









Och här är jag på tåget hem, utmattad efter dagens resa och all betungande shåpping:



Det var en rolig dag. Idag är en tråkig dag pga. oceaner av plugg! Måste fortsätta med det NU!

Söndagsutflykt till Sunnerstaåsen!

rakt in i hjärtat

Do you live by the book do you play by the rules?
Do you care what is thought by others about you?
If this day is all that is promised to you
Do you live for the future the present the past?

If there is one thing I know I know I will die
If anyone cares some stranger may critique my life
I may be revered or defamed and decried
But I tried to live right

ur Tracy Chapman: "Unsung Psalm"

Down to earth

Oj oj. Jag har känt mig så allvarlig och tankfull och rent ut sagt deppig hela veckan, och jag har funderat på en massa saker som jag skulle vilja blogga om... politik och Feministiskt initiativ och Gud och kärlek och framtiden och språket och bajsblaskan DN På Stan och allt möjligt... men sen har jag inte haft tid pga. plugghelvetet och nu vet jag inte i vilken ände jag ska börja. Så jag skriver ett vanligt "det här gör jag just nu"-inlägg. Enligt vissa källor är det ändå såna inlägg som uppskattas mest. ;)

I morse gick jag till gymmet redan klockan tio och det var suveränt - jag var alldeles ensam där! Som att ha ett privat gym asså liksom ba. Så jag körde mitt program... lite roddmaskin och motionscykel, sen lastdrag, axelpress, lårcurl, utsida lår, insida lår, bensträck, benpress, armmaskinen vars namn jag ej minns, bröstpress, ryggsträck, magmuskelmaskinen "God dag", bålrotation. Och det var tungt och jävligt och sen cyklade jag hem och stekte pytt-i-panna som inte alls är nyttigt utan förmodligen har superhögt GI-värde. Och nu sitter jag här och översätter George Orwells text om den perfekta puben. Och Tesla ligger på soffan helt slut efter kursen igår och efter att äntligen ha fått leka med Faxe nu när löpet är slut. Tävlingslydnaden går väl sådääär, Tesla lär ju sig snabbt men på riktiga lydnadsprov får man inte belöna med godis (eller ens med rösten) så jag betvivlar att vi nånsin kommer att tävla. Men men, skit samma egentligen. Själva aktiveringen är ju huvudsaken, inte att man blir jättebra. Och det var trevligt att vara på kurs igår. Sen vandrade vi hem i mörka kvällen, och hundarna var så trötta att de ville stanna och äta gräs, och Jennie berättade om sin lärarpraktik och om elevernas "nedärvda" åsikter och fördomar och om lärarens ansvar, och jag tänkte att det måste vara trevligt med ett yrke som är viktigt, där man gör något som kanske betyder nåt för nån. Att forma. Att behövas. Någon gång skulle jag vilja känna hur det känns, att behövas.

Gävle

Var i Gävle igår och hälsade på min systerdotter S som börjat på cirkusgymnasiet där. Det var trevligt. Hon hade en jättefin lägenhet riktigt centralt, den var ljus och fräsch och på soffbordet låg tre jonglerbollar och två clown-näsor, haha! Och jag köpte en inflyttningspresent som behövs i varje hem: en pruttkudde.

Yes!

ÄNTLIGEN en ny reportagebok som verkar både välskriven och super-intressant! Fick Fredrik Strages Fans på posten idag, jag beställde den så snart jag läst recensionen häromdan. Har bara läst några sidor än men kan redan konstatera att jag önskar att jag hade skrivit den här boken själv.
Ser fram emot en härlig läsupplevelse, det var länge sen sist!

Så trött

Lite bakis är jag idag, och trött ända in i märgen. Var ute igår och såg Jenny Wilson - en utmärkt konsert, förvisso, och trevligt att träffa vänner, såklart, men det känns inte så kul att gå på klubb... man måste gå dit halv sju för att alls komma in, sen är det så hög ljudnivå att man inte hör vad nån säger. Längtar ut i skogen nu, till tystnad och tallar.

Kändes väldigt påtagligt igår att livet skriver nya kapitel... alla vännerna är plötsligt så stadgade, det är nya samboskap och lägenhetsaffärer och lån och slut-på-studierna och pojkvänner med välbetalda jobb, och man inser med viss fasa att snart är studietidens relativa jämlikhet förbi - om nåt år kanske vissa bor i villa med pool, andra i skrymslen i slummen. Jag och Kina träffade ett par gamla kursare från journalistiken också, och de var garvade reportrar redan, med blaserade blickar och scoopiga anekdoter. Kändes lite märkligt. Jag kände mig som ett barn, som en som inget vet eller vill veta, och paradoxalt nog samtidigt som en gammal kärring... ta mig till min småstad, ta mig till ro och röda stugor... och jag känner nu att det är någonting som gallopperar fram i mig, något som gör ont: otäcka insikter om flyktighet, förgängelse. Kanske begynnande livskris.

Ras, kön, språk

Är egentligen för trött för att blogga nu, men min iver att uppdatera är större än min fatigue. Jag tycker en blogg ska uppdateras jätteofta så den inte faller i glömska. Det har varit en hård dag med mina mått mätt - upp i ottan, cykla till skolan i regnet, lektion, cykla hem i regnet, översätta lite pretto-text, ut med hund, cykla tillbaks till skolan, meningslös gymnasial föreäsning om genreteori, cykla hem i regnet, ut med hund, kolla Top Model, diska osv. osv.
Jag är överhopad med plugg. Trodde det skulle bli en lugn vecka men sen fick vi två nya uppgifter mitt i allt. Allt ska vara färdigt på måndag. Blä.

Igår såg Pete och jag på säsongspremiären av Babel. Rätt bra. Intressantast var ett inslag om en svart fransk författarinna (minns ej vad hon hette nu...) som ville reclaima ordet "neger". Det tyckte både jag och min vise sambo var mycket bra. Det är ju inte som att ordet neger är negativt i sig, och genom att acceptera att ordet används som skällsord så accepterar man ju egentligen att det är nåt fel på att vara neger. Om man tassar på tå runt negrerna och kallar dem färgade eller liknande, vad signalerar man då? Jo: "jag ser ju att du är neger, men eftersom jag är så taktfull så använder jag en förskönande omskrivning." MEN: om det inte är nåt fel på att vara neger, varför behövs eufemismerna alls?! Fattar ni vad jag menar? Enligt detta resonemang är det ju MER rasistiskt att säga "färgad" än att säga neger!

(Det är ju samma sak som den här eviga debatten om vad kvinnans könsorgan ska kallas! Kussimurra eller snippelisnippa eller nåt annat "snällt"? FITTA får man inte säga, för det ääär ju så fuuult! Varför då? Jo, för att det används nedsättande, som ett fult och kvinnoförnedrande skällsord. Jamen, ska vi bara finna oss i det då? Nej! Vi ska reclaima ordet, säger jag! Annars signalerar vi väl bara att fittan är något fult som måste wrappas upp i gulliga barnaord för att oskadliggöras, osynliggöras?)

För att återgå till negerfrågan: jag brukar ivrigt rekommendera boken Why Are All the Black Kids Sitting Together in the Cafeteria? av Beverly Daniel Tatum. Tatum skulle förvisso aldrig skriva neger, men det är beside the point. Hon skriver i boken om en vit man som stolt berättar om sin lilla dotter som ska peka ut sin bästa kompis i ett hav av ungar. Kompisen är det enda svarta barnet i gruppen, ändå beskriver dottern hennes hår, kläder o.dyl. istället för att säga "det är den svarta flickan". Pappan berättar detta som ett bevis på att dottern är så öppen, fördomsfri och antirasistisk. Tatum suckar, och konstaterar att dottern nog snarare snappat upp signaler från vuxenvärlden om att det inte är riktigt fint att vara svart, och att det därför inte bör nämnas. Kalla oss gärna svarta, för vi är svarta, säger Tatum.

Detta blev rörigt men jag skriver det för att det är viktigt för mig. Jag blir trött på att folk tror att de är fördomsfria och antirasistiska för att de svänger sig med politiskt korrekta mumbo-jumbo-termer. Jag vill ha ett språk som är ärligt och fritt från crap, och som man inte kan hålla på och gömma sig bakom.
Gonatt!

Dagens lista

Tänkte jag skulle börja lista grejer här på bloggen, som ett återkommande inslag. Jag börjar med att lista några av alla de hundraser som jag vill ha, utöver borderterrier då (ingen rangordning):

1) WHIPPET


2) PARSON RUSSELL TERRIER


3) AUSTRALISK TERRIER


4) PINSCHER


5) VIT DVÄRGSCHNAUZER


6) LANCASHIRE HEELER (Ja, jag vet att jag redan sagt det!)


7) FARAOHUND


8) AIREDALETERRIER


9) BERGER DES PYRÉNÉES À POIL LONG


10) SALUKI

Det undre livet

Äsch. Vad förtretligt det är när man kommer på roliga skämt alltför sent.

Idag var jag på Åhléns och köpte fyra par mönstrade, färggranna småbyxor av Johanna K, som jobbar i kassan där. Följande dialog utspelar sig:

JK: Är du ute och shoppar, Nina?
NB: Jepp, jag tänkte pigga upp mitt liv lite.
JK: Med trosor?
NB: Ja.

Allt väl så, men tänk vad mycket skojigare det hade varit om jag kommit på att säga "jag tänkte pigga upp mitt liv lite, ja alltså mitt underliv."
Å andra sidan hade jag kanske bara skämt ut Johanna inför hennes arbetskamrat.

Titta vilken toppbild!

Teslas konster:

Sitt:


Tass:



Sitt vackert:


Gå som folk:


Rulla:


Massera matte:

Midnight blogging: Kulturnatten

Ikväll var det än en gång kulturnatt i Uppsala, och den såg likadan ut som vanligt. Samma gamla kulturevenemang, samma gamla fulla ungdomar (eller, ja, knappast exakt samma individer, men ni vet vad jag menar...) Jag, Peter, Lisa och Erik gick och tittade på öppen repetition av Strindbergs "Dödsdansen" på Stadsteatern, körsång i Domkyrkan och konstutställning på Slottet. Sen gick vi och drack öl och åt sushi.
Här är söta paret Erik och Lissy:



Här är mindre söta jag med 35-kronors-stor-stark:



Här är Lisa med seaweed i käften:



Och här är själva sushin. Peter och Erik åt med pinnar, jag åt med fingrarna och Lisa åt med plastbestick:



Sen gick vi hem till oss och drack lite vin. Jag greps av storhetsvansinne och deklamerade lite gamla dikter, sen försökte Pete och jag övertyga de andra om Bucks Fizz's storhet... vet inte hur väl vi lyckades, men det var en trevlig kväll hur som helst. Godnatt!

Sett på stan

Gågatan, fredag eftermiddag. Solen skiner. Kille med en systempåse i var hand krockar med söt flicka. Båda skrattar, lite förläget men mest roat, sen går de vidare åt varsitt håll. Killen ser glad och liksom lite rörd ut, hans ögon säger: fan vad kul det ska bli ikväll! Och om jag har tur så kanske, kanske jag hittar nån att älska! Och jag ser honom i ögonvrån, och ser rakt igenom honom, och jag minns den där känslan, den ensammas hopp och förväntan, och för ett ögonblick saknar jag den. Men sedan minns jag hur det brukade sluta: berusad och övergiven vinglar man hem i natten, till ett tomt rum och ett dammigt golv, och man ligger på en dammig matta på det dammiga golvet, och man gråter och man lyssnar på tragiska ballader: I know it's over, and it never really began. But in my heart it was so real.

Jen, Lissy, Kinette och jag på svamputflykt!

I drömvärlden och den andra världen

Visst är det märkligt med drömmar, hur de påverkar ens vakna liv? Härom natten drömde jag att jag var kär i en person som jag bara träffat några gånger, och som visserligen fascinerar mig men som jag aldrig skulle förälska mig i på riktigt. Sen på morgonen så kändes det som att jag verkligen var kär i honom, och sen gick hela dan åt till att grubbla över om jag gjort rätt val i livet etc. etc. Och nu i natt så drömde jag att jag blev jättearg på fyra av mina vänner, och skrek och grät och hade mig (jag drömmer ofta sånt, hmm) och sen när jag vaknade så var jag riktigt sur och kände att jag inte ville se dem på ett bra tag. Fast de inte gjort nåt illa i den verkliga verkligheten.
Nån som har koll på sånt här får gärna förklara vad drömmarna vill säga mig!

Att stiga upp i morse var för övrigt ett rent helvete för jag hade lektion klockan åtta. Men det visade sig bli en trevlig lektion, för vi fick läsa tre olika översättningar av Wuthering Heights- utdrag, en från 1927, en från 1958 och en från 1993. Att jämföra dem sinsemellan var givande i sig, men det bästa av allt var att jag tyckte min egen översättning höll måttet i jämförelse! Ja, på sina ställen tyckte jag till och med att jag lyckats bättre än de andra översättarna! Jag fylldes av good vibrations: kanske jag inte är så skit ändå!
Cyklade hem lycklig, håret fladdrade snyggt i vinden och morgonluften var ännu så pass sval att jag kunde ha gröna koftan på.

Lancashire Heeler

Drömmer, fantiserar, planerar... vill ha en till hund! Skulle det inte vara sött med en lancashire heeler?!?

Stööööön

Alltså jag fattar inte hur det kan vara så varmt ute! Det är ju september nu, borde inte september vara en tid för friska fläktar och kall klar krispig höstluft? Men nej... det känns som fucking juli - stekhett, åskaktigt. Hemskt att gå på promenad, särskilt med löptik som vill stanna, nosa, dra, kissa varannan sekund osv. osv. Dagar som denna blir man så irriterad på människorna också... folk som kommer cyklande på trottoaren, folk som står i vägen, alla dessa barn som vill klappa hunden (man säger ja och blir irriterad över deras klåfingrighet, eller man säger nej och får förfärliga skuldkänslor), flickor som skriker och äckliga mopeder som knattrar, och den obarmhärtiga solen över alltihop.
Tänk, igår kväll gick jag genom Kvarngärdet i skymningen, sneglade in genom folks fönster, kände kärlek till mänskligheten, men idag känner jag bara förakt. Det har varit väldigt mycket mood swings här i huset på sistone. Hoppas det stabiliserar sig snart. Det gör det nog, bara vi kommer igång med vardagsrutinerna, och bara det blir höst nån gång! Jag vill gå med jackan på.

Tips på deprimerande läsning.

Att ha hund är på många sätt likt att ha barn, antar jag. Hundar ska uppfostras och tränas, man ska vara hemma hos dem, ta hand om dem, man vill göra dem lyckliga och harmoniska, hjärtat värker av kärlek etc. etc.

Men. Den stora skillnaden mellan barn och hund är att hunden kräver ingen moralisk uppfostran. Dess uppfattning om vad som är rätt och fel begränsas till "det är fel att tugga på möbler, det är rätt att gå i slakt koppel" och sånt. Hunden behöver inte räddas från själviskhet och synd, illvillighet och ondska och ett ruttet vidrigt samhällsskick.

Denna kolumn i dagens DN övertygade mig nästan om att det är bäst att hålla sig till hundar:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=574&a=458058&previousRenderType=2

Jag är rädd för norrmän!

Jag är fascinerad av Norge. Det verkar vara ett ganska speciellt land... sitter där utanför EU och gottar sig i sin olja. Och så vackert det är... har ni sett filmen "Elling", när de åker till Alfons' hytte, det är ju så fint så man baxnar. Och som språknörd är jag förstås jätteförtjust i det faktum att det finns en sådan dialektrikedom i norskan.
Till saken hör att jag aldrig har varit i Norge, ett faktum som väckte stor förtjusning (av den skadeglada typen) hos mina barndoms-"kamrater": Hahahaha, du har varit i Somalia men inte i Norge! Hahaha! Så varför har jag fortfarande inte åkt dit? Tja, kanske för att jag är rädd för norrmännen... de är så lika oss, men ändå så olika. Det förväntas att man ska prata svenska med dem, och att de ska prata norska tillbaka. Tvingas man prata engelska är det ett pinsamt nederlag. Men tänk om man inte fattar vad de säger då? Säkrare att stanna hemma.
Nåväl, igår kväll såg vi på en norsk dansbandstävling på TV. Det var intressant på två sätt: 1) Dansbandsvärlden är alltid lika fascinerande. 2) Norge är alltid lika fascinerande.
Så nu ska jag nog ta mod till mig och besöka Norge snart. Jag har ju för böveln t.o.m. läst 2,5 poäng norska på universitetet, haha!

Vilka som vann tävlingen (konkurrensen) ? Jo, det gjorde INGEMARS, som tydligen sjunger på nån helcrazy dialekt som enligt programledaren är helt obegriplig. Här är dom:

Skräcken

Jorå, det är bara att konstatera: I'm slowly turning into my mother! Min kära lilla mor, som går och lägger sig senast klockan nio varje kväll, men som ändå inte vaknar i ottan utan gott och väl sover till nio på morgonen. Snart är jag där. Som igår till exempel. Vi var hemma hos oss och åt tacos, Pete och jag + Lissy+Erik+Hanna. Sen gick vi på pub. Snygg miljö, häftig musik, spel och trevligt sällskap... allt hade varit toppen om jag inte varit så kvällstrött (ja, och sen hade jag i och för sig magknip av alla tacos också...) Så jag fick ju gå hem med svansen mellan benen typ halv tolv. Idag fick jag höra att de andra gått och natt-bowlat och haft skoj. Snopet... jag vet inte vad jag ska göra. Vill inte gärna ta "partydroger"... måste kanske testa alternativ medicin, johannesört och ginseng och vad det heter. Eller så måste jag övertala alla polare att träffas fem timmar tidigare.

Hemmabilder, egobilder

Ja ja, det är väl lite "ego" att lägga ut en massa foton på sig själv, men jag har inte så mycket annat att plåta. Och jag lever efter devisen "en blogg med många bilder är en bra blogg".

Jag i köket. Tyckte färgerna blev så fina på den här:



Dagens andra kopp kaffe. Detta är koppen som Tesla vann åt mig.



Framför daatorn, en av dagens många "det är min tur nu"-dispyter. Tiggande röst och bedjande blick hör till.



Slutligen: de snyggaste brudarna i hela stada. ("Va fan, jag visste inte VAD du höll på med där nere, och ändå gjorde jag den där minen!")