Ras, kön, språk

Är egentligen för trött för att blogga nu, men min iver att uppdatera är större än min fatigue. Jag tycker en blogg ska uppdateras jätteofta så den inte faller i glömska. Det har varit en hård dag med mina mått mätt - upp i ottan, cykla till skolan i regnet, lektion, cykla hem i regnet, översätta lite pretto-text, ut med hund, cykla tillbaks till skolan, meningslös gymnasial föreäsning om genreteori, cykla hem i regnet, ut med hund, kolla Top Model, diska osv. osv.
Jag är överhopad med plugg. Trodde det skulle bli en lugn vecka men sen fick vi två nya uppgifter mitt i allt. Allt ska vara färdigt på måndag. Blä.

Igår såg Pete och jag på säsongspremiären av Babel. Rätt bra. Intressantast var ett inslag om en svart fransk författarinna (minns ej vad hon hette nu...) som ville reclaima ordet "neger". Det tyckte både jag och min vise sambo var mycket bra. Det är ju inte som att ordet neger är negativt i sig, och genom att acceptera att ordet används som skällsord så accepterar man ju egentligen att det är nåt fel på att vara neger. Om man tassar på tå runt negrerna och kallar dem färgade eller liknande, vad signalerar man då? Jo: "jag ser ju att du är neger, men eftersom jag är så taktfull så använder jag en förskönande omskrivning." MEN: om det inte är nåt fel på att vara neger, varför behövs eufemismerna alls?! Fattar ni vad jag menar? Enligt detta resonemang är det ju MER rasistiskt att säga "färgad" än att säga neger!

(Det är ju samma sak som den här eviga debatten om vad kvinnans könsorgan ska kallas! Kussimurra eller snippelisnippa eller nåt annat "snällt"? FITTA får man inte säga, för det ääär ju så fuuult! Varför då? Jo, för att det används nedsättande, som ett fult och kvinnoförnedrande skällsord. Jamen, ska vi bara finna oss i det då? Nej! Vi ska reclaima ordet, säger jag! Annars signalerar vi väl bara att fittan är något fult som måste wrappas upp i gulliga barnaord för att oskadliggöras, osynliggöras?)

För att återgå till negerfrågan: jag brukar ivrigt rekommendera boken Why Are All the Black Kids Sitting Together in the Cafeteria? av Beverly Daniel Tatum. Tatum skulle förvisso aldrig skriva neger, men det är beside the point. Hon skriver i boken om en vit man som stolt berättar om sin lilla dotter som ska peka ut sin bästa kompis i ett hav av ungar. Kompisen är det enda svarta barnet i gruppen, ändå beskriver dottern hennes hår, kläder o.dyl. istället för att säga "det är den svarta flickan". Pappan berättar detta som ett bevis på att dottern är så öppen, fördomsfri och antirasistisk. Tatum suckar, och konstaterar att dottern nog snarare snappat upp signaler från vuxenvärlden om att det inte är riktigt fint att vara svart, och att det därför inte bör nämnas. Kalla oss gärna svarta, för vi är svarta, säger Tatum.

Detta blev rörigt men jag skriver det för att det är viktigt för mig. Jag blir trött på att folk tror att de är fördomsfria och antirasistiska för att de svänger sig med politiskt korrekta mumbo-jumbo-termer. Jag vill ha ett språk som är ärligt och fritt från crap, och som man inte kan hålla på och gömma sig bakom.
Gonatt!