Sett på stan

Gågatan, fredag eftermiddag. Solen skiner. Kille med en systempåse i var hand krockar med söt flicka. Båda skrattar, lite förläget men mest roat, sen går de vidare åt varsitt håll. Killen ser glad och liksom lite rörd ut, hans ögon säger: fan vad kul det ska bli ikväll! Och om jag har tur så kanske, kanske jag hittar nån att älska! Och jag ser honom i ögonvrån, och ser rakt igenom honom, och jag minns den där känslan, den ensammas hopp och förväntan, och för ett ögonblick saknar jag den. Men sedan minns jag hur det brukade sluta: berusad och övergiven vinglar man hem i natten, till ett tomt rum och ett dammigt golv, och man ligger på en dammig matta på det dammiga golvet, och man gråter och man lyssnar på tragiska ballader: I know it's over, and it never really began. But in my heart it was so real.