Down to earth

Oj oj. Jag har känt mig så allvarlig och tankfull och rent ut sagt deppig hela veckan, och jag har funderat på en massa saker som jag skulle vilja blogga om... politik och Feministiskt initiativ och Gud och kärlek och framtiden och språket och bajsblaskan DN På Stan och allt möjligt... men sen har jag inte haft tid pga. plugghelvetet och nu vet jag inte i vilken ände jag ska börja. Så jag skriver ett vanligt "det här gör jag just nu"-inlägg. Enligt vissa källor är det ändå såna inlägg som uppskattas mest. ;)

I morse gick jag till gymmet redan klockan tio och det var suveränt - jag var alldeles ensam där! Som att ha ett privat gym asså liksom ba. Så jag körde mitt program... lite roddmaskin och motionscykel, sen lastdrag, axelpress, lårcurl, utsida lår, insida lår, bensträck, benpress, armmaskinen vars namn jag ej minns, bröstpress, ryggsträck, magmuskelmaskinen "God dag", bålrotation. Och det var tungt och jävligt och sen cyklade jag hem och stekte pytt-i-panna som inte alls är nyttigt utan förmodligen har superhögt GI-värde. Och nu sitter jag här och översätter George Orwells text om den perfekta puben. Och Tesla ligger på soffan helt slut efter kursen igår och efter att äntligen ha fått leka med Faxe nu när löpet är slut. Tävlingslydnaden går väl sådääär, Tesla lär ju sig snabbt men på riktiga lydnadsprov får man inte belöna med godis (eller ens med rösten) så jag betvivlar att vi nånsin kommer att tävla. Men men, skit samma egentligen. Själva aktiveringen är ju huvudsaken, inte att man blir jättebra. Och det var trevligt att vara på kurs igår. Sen vandrade vi hem i mörka kvällen, och hundarna var så trötta att de ville stanna och äta gräs, och Jennie berättade om sin lärarpraktik och om elevernas "nedärvda" åsikter och fördomar och om lärarens ansvar, och jag tänkte att det måste vara trevligt med ett yrke som är viktigt, där man gör något som kanske betyder nåt för nån. Att forma. Att behövas. Någon gång skulle jag vilja känna hur det känns, att behövas.