The Bold and the Republican?

Jag tror det var 1991 som jag började kolla på "Glamour". Det var då som den nya häftiga kanalen Nordic Channel kom till Jakobstad. Varken jag, min mamma eller min bästis M hade någonsin sett något liknande, så vi satt som klistrade framför teven varje kväll klockan åtta (på den tiden var "Glamour" fortfarande värt att visas på bästa sändningstid). M och jag blev som besatta, och M ville till och med ibland spela in programmen och titta på dem flera gånger. I början trodde vi nog att serien skulle ta slut snart, men så småningom började vi fatta vad en såpa egentligen är för något - en evighetsmaskin. Senare började Glamour också visas på Finlands TV och blev så poppis att Ridge och Eric kom på turné till Finland och fick gamla mommor att svimma.
Jag följde familjen Forresters öden slaviskt i många år, sedan har jag tittat lite sporadiskt från och till, med pauser på flera år ibland. Men nu är jag åter inne i en Glamour-fas. Ni skulle bara veta hur många gånger jag hört meningen "Bridget could have died in that mineshaft" de senaste veckorna.
Trygg och trevlig underhållning, förvisso. Men nog börjar man fundera ibland. Vad har de för värderingar, människorna som skriver manus? ALLA tänkbara underliga saker har hänt i programmet, men så vitt jag kan minnas så har t.ex. ingen någonsin varit homosexuell. Är inte det lite märkligt, särskilt om man betänker att serien utspelar sig i MODEvärlden??? Inte ens AIDS-patienten Antonio var gay... nej, han hade fått smittan av sin syster vid nån ädelmodig blodtransfusion, eller hur det nu var...
Och hur är det med rasfrågan? Tjaa, det har funnits några svarta personer, däribland uteliggerskan Ruthanne som tog hand om Stephanie när hon hade fått minnesförslust (senare hjälpte förstås Stephanie Ruthanne att få ett värdigt liv...) Och en gång minns jag att de slängde in både en svart tjej och en asiatisk på samma gång (den asiatiska hette Michael Lai... typiskt Glamour. Det enda som är "queer" med manuset är att kvinnorna har mans-namn... eller vad sägs om Brooke, Taylor, etc.?) Men över lag är det en väldigt vit serie. (Vilket i och för sig är okej... jag hatar när man planterar in en token-afrikan...)
En sak till som jag har funderat över: för sisådär tio år sedan medverkade CHARLTON HESTON i ett par avsnitt, han spelade sig själv... Så man undrar ju lite... borde ta och forska lite mer i det här... politiken bakom Glamour... skulle kunna bli en hel bok.
Kanske någon redan har gjort det?

Klurigt!

Har börjat översätta min nya roman nu och borde egentligen vara jätteglad - jag har ju längtat efter detta! Men det är svårt, tycker jag. Det går trögt. Dels beror det väl på att jag är rostig och dessutom okoncentrerad, men jag vågar nog också påstå att det är en ganska svår text. Man skulle inte tro det när man läser den, men sen när man ska börja peta så bara fastnar man hela tiden. Min förra roman var visserligen crap-a-doodle vad gäller storyn, men den var åtminstone rapp och hade ett ganska glasklart språk. Den här boken är lite intelligentare, men också långsammare, flummigare, luddigare, tråkigare. Det är mindre dialog och ganska mycket reflektioner, som ibland är nästan åt det poetiska hållet. Och meningarna är konstruerade på ett sådant sätt att man måste ta till lååånga omskrivningar för att få till det på svenska. Kommer att bli både knöligt och klurigt, det här, och ge mig många gråa hår. Tack och lov har jag hela sommarn på mig.

Gamla bekanta, och obefintlig fisk

I lördags var vi på stor, superfancy 30-årsfest hos Viktoria. Det var trevligt. Träffade ett antal gamla vänner som jag, de senaste åren, träffat ytterst sällan. Det kändes bra, inte konstigt, och det fick mig att fundera över varför man tappar kontakten med vissa människor men inte med andra. Ibland växer man ju ifrån varann, och vänskapen rinner ut i sanden som genom ett ömsesidigt beslut. Det är helt okej tycker jag - bara för att man inte ses längre betyder det ju inte att man inte hade något fint ihop på den tiden man umgicks. Sen finns det ju de som man tappar kontakten med under tråkigare omständigheter - ett svek från någons sida. Och sen finns den tredje kategorin: folk som man egentligen har rätt mycket gemensamt med men som man ändå, av någon märklig anledning, slutar träffa. Här tror jag att det ofta är så att det inte alls handlar om den andra personen, utan snarare om en själv. Till exempel: man lär känna person X under en period när man inte mår så jättebra och därför beter sig allmänt odrägligt. Sen träffar man inte X på ett tag, och under tiden utvecklas man som människa och går in i en helt ny fas. Då vill man kanske inte ta kontakt med X sen, eftersom umgänge med X påminner alltför mycket om den äckliga person som man själv var när man träffade X. You know. Det är nog så det känns för mig, med ganska många människor.

Igår var vi på fisketur med Lisa och Tanja. Det var jättefint väder när vi begav oss iväg, men så fort vi kom ut till kusten blev det mulet och blåsigt. Inte nappade det heller. Men det var ändå trevligt att komma ut och känna doften av hav. Dessutom fick vi en sightseeingpromenad i Hargshamn eftersom Peter såg en orm på vägen ut till klipporna, och blev så rädd så att han tvingade oss alla att gå en låång omväg tillbaka till bilen sen. :-)

Historiska romaner...

... VEM läser sådana? Vilken är målgruppen? Jag fattar inte!
Jag har jobbat i en vecka nu med att korrläsa en dylik, och jag blir alldeles matt. Antika kungar som slåss, krigar, plundrar, våldtar, duellerar, grubblar, offrar till gudarna, plundrar lite till, svär sin lojalitet till sin store kung, plundrar lite till, våldtar lite mera, etc. Så boring, och eftersom det inte ens är fakta så är det ju inte direkt som att man "lär" sig nåt heller. Don't get it, nej.

Dos and don'ts i Uppsala

En fantastisk grej som jag måste tipsa om: gå till New India, ni vet restaurangen som ligger där Los Mexicanos låg förr. Men ät inte deras halvsunkiga buffé, utan beställ Vegetable Bhoona med ett härligt vitlöks-naaanbröd till. Vi har gjort det två gånger nu och vi kommer nog aldrig att beställa nåt annat på det plejset. Supersmaskelimums!
Nåt som ni däremot inte ska göra är att köpa mjukglass i den lilla glasskiosken nere vid ån. Come to think of it så ska man inte köpa mjukglass nånstans i denna stad förutom möjligen på Mc Donald's. Bra mjukglass finns egentligen bara i Finland, på några få ställen (fatta att jag glömde köpa mjukglass när jag var i F-land sist!!!) Hur som helst: den här mjukglassen i glasskiosken vid ån var verkligen det vidrigaste... bara en tjock, stabbig kompakt gelatinklump. Chokladsåsen var också äcklig och hela "härligheten" åkte rakt i roskis. 20 kr rakt in i cat's ass. Köp inte den. Hejhej!

Uteplats i utveckling

Nässelsoppa

Min mamma är så gullig. När jag besökte dem i samband med schlagerresan så frågade hon om jag ville ha nässlor med mig hem. Jag sa att det förvisso finns nässlor även i Uppsala, men mor hävdade att hennes nässlor är lantligare och därmed bättre. Så jag tackade ja, och en stund senare kunde jag genom fönstret se den ömma modern, skyddsklädd, böjd och koncentrerad mitt bland brännässlorna. Sen kom hon in och gav mig en påse.
Så idag har jag kokat nässelsoppa till lunch. Det var faktiskt första gången jag gjorde nåt med nässlor. Jag smaksatte med en buljongtärning, peppar, en massa gräslök, och timjan från min egen odling (premiär för örtagården!) Det blev kanske inte så jättegott, direkt, men hela processen fyllde mig med en känsla av tillfredsställelse. Kände mig liksom close to nature och close to tidigare generationer, som värsta new-age-med-kroppen-mot-jorden indianfetischisten och delfindyrkaren.

Schlagerglädje, äkta!

Människor, skäms!

Nu är jag tillbaka efter schlagerresan och jag är mycket nöjd med showen och med vinnaren och faktiskt med hela toppfältet. Arrangemanget var bra förutom att ordentliga storbildsskärmar saknades i arenan, vilket gjorde det mycket svårt att följa röstningen.
Att Schweiz och Cypern slogs ut i semifinal är jag förstås lite ledsen över, men sånt är livet. Alltid åker några favvisar ut i semin.
Men reaktionerna efteråt... alltså, man vill ju bara gråta! Vad är det med folk? Det här öststats-snacket är så pinsamt och förfärligt och imperialistiskt och direkt rasistiskt! För det första är det otroligt förnedrande att klumpa ihop alla "östländer" till en helhet - tror folk verkligen att Estland har mer gemensamt med Moldavien än vad Frankrike har med Spanien? För det andra så är det inte bara "östländer" som röstar på sina grannar - det gör alla! (Sverige gav Finland sin tolva, Danmark gav Sverige sin. Need I say more?) För det tredje så är det faktiskt väldigt överdrivet, det här med att folk bara skulle rösta på grannar. Röstade inte alla på Serbien, kanske? Ingen kan vinna på grannröster allena! (Förresten gav Irland sin tolva åt Litauen, och jag tror Albanien gav sin åt Spanien... vad säger ni om det, belackare?) För det fjärde så röstar "öststaterna" på varandra inte bara av politiska skäl utan för att de känner till varandras musikliv, och är intresserade. (Hur intresserade är folk i Sverige av musik i Andorra? Eller, quite frankly: hur intresserade är folk i Sverige egentligen av nånting annat än sig själva och sitt eget jävla bidrag???) För det femte så går det bra för "öst" helt enkelt därför att "öst" skickar bra, moderna grejer - inte urmodigt kakka som typ Holland!

Jag tycker att den svenska inställningen till hela evenemanget i mångt och mycket STINKER! Och att ha Kristian Luuk som kommentator måste typ vara SVTs sämsta idé nånsin. BORT med ironin säger jag bara! Schlagerfestivalen har aldrig varit så bra som den är nu och den förtjänar att tas på allvar!
Och förresten: svenskar klagar gärna på andra länders humor, och tycker den är töntig och vulgär. Men vad är svensk humor då? Henrik Schyffert som indian med rumpan bar!!? Är det kul? Svar: nej.
Svenskar borde lära sig att släppa lite på självgodheten och försöka fatta att Sverige inte är universums centrum och att det viktigaste i ESC inte är att vinna! För bövelens bövlar!

På G

Det är mycket som händer nu och inte allt är lämpligt att blogga om, men jag kan berätta att jag äntligen har fått manuset till min roman nr.2 , och förstås att jag åker till Helsingfors imorgon för att återigen avnjuta ESC. Och om ni vill veta vad som är bra i år så ska jag berätta det:

Schweiz
Cypern
Vitryssland
Island
Serbien
Turkiet
Frankrike
m.m.

Dåligt är bl.a. Tyskland. En urtrist swing-låt på tyska som handlar om att kvinnorna styr världen, nej tack! Storbritannien är också väldigt skit.

Valp och valborg

Vi har just varit och tittat på Lines lillasyster, som antagligen heter Myra och som är alldeles vild och kaxig och härlig och jättesöt! Tesla såg plötsligt väldigt gammal och förståndig ut i jämförelse. Blogger trilskas idag så bilderna blir underliga, men... här får ni se ungefär hur hon ser ut i alla fall...

Angående valborg, som ju som bekant var igår, kan jag bara säga att det blev väl ungefär som vanligt: trevlig frukost och lunch, men sedan alltför wild&crazy för min sobra smak (och jaaa, jag veeet att jag inte alltid är så sober själv, men jag gillar inte att flippa ur i sällskap med typ 100 människor som jag aldrig sett förr). Åka proppfull buss hem, grälande, med utmattad hund i famn = inte najs.

Jag har bestämt mig en gång för alla att sluta göra saker som jag inte gillar bara för grupptryckets skull. (Särskilt inte som jag bara blir en glädjedödare för dem som gillar de där grejerna på riktigt.) Jag är ju nästan tjugoåtta och borde kunna våga stå för vad jag vill göra och vem jag vill vara. Tyvärr känns det ibland som att vissa åsikter är så kontroversiella att man nästan svär i kyrkan då man uttalar dem. Ett exempel (helt off topic) är att det anses som självklart att alla ska tycka att varmt och soligt väder = vackert väder. När solen steker säger alla "Vilket härligt väder vi fått". Som om det vore en självklarhet att alla tycker så. Som om man vore en freak of nature om man föredrar kallare dagar. Det provocerar mig. Ett annat exempel: Om man ska gå ut på krog, så vill alla gå till ett ställe där det är mycket folk. Det är en standardåsikt som aldrig ifrågasätts. Om man som jag föredrar tomma ödsliga pubar så anses man ko-ko. Varför? Kan man inte ha olika smak om såna saker? Varför anses det så provocerande att inte gilla att ha en massa främmande människor inpå sig?

Peter fick sig nästan en utskällning igår av en ny bekantskap, när han sa att han hade skippat frukosten och lunchen pga. att han ville jobba och inte gillar att berusa sig den tiden på dygnet. Den nya bekantskapen tyckte att detta var en åsikt som helt enkelt inte är acceptabel. I Uppsala är det tydligen närmast syndigt att inte vilja köpa hela valborgspaketet. Jag tycker det är väldigt tråkigt, att det ska behöva vara så. Nog måste man väl kunna acceptera att folk har olika syn på såna futtiga, triviala saker, som i slutändan inte betyder mer för universums fortbestånd än en myggfjärt i motvind gör?

P.S. Detta inlägg är inte menat som kritik mot någon eller några speciella person/er, bara mot fenomen som jag ogillar.