Gamla bekanta, och obefintlig fisk

I lördags var vi på stor, superfancy 30-årsfest hos Viktoria. Det var trevligt. Träffade ett antal gamla vänner som jag, de senaste åren, träffat ytterst sällan. Det kändes bra, inte konstigt, och det fick mig att fundera över varför man tappar kontakten med vissa människor men inte med andra. Ibland växer man ju ifrån varann, och vänskapen rinner ut i sanden som genom ett ömsesidigt beslut. Det är helt okej tycker jag - bara för att man inte ses längre betyder det ju inte att man inte hade något fint ihop på den tiden man umgicks. Sen finns det ju de som man tappar kontakten med under tråkigare omständigheter - ett svek från någons sida. Och sen finns den tredje kategorin: folk som man egentligen har rätt mycket gemensamt med men som man ändå, av någon märklig anledning, slutar träffa. Här tror jag att det ofta är så att det inte alls handlar om den andra personen, utan snarare om en själv. Till exempel: man lär känna person X under en period när man inte mår så jättebra och därför beter sig allmänt odrägligt. Sen träffar man inte X på ett tag, och under tiden utvecklas man som människa och går in i en helt ny fas. Då vill man kanske inte ta kontakt med X sen, eftersom umgänge med X påminner alltför mycket om den äckliga person som man själv var när man träffade X. You know. Det är nog så det känns för mig, med ganska många människor.

Igår var vi på fisketur med Lisa och Tanja. Det var jättefint väder när vi begav oss iväg, men så fort vi kom ut till kusten blev det mulet och blåsigt. Inte nappade det heller. Men det var ändå trevligt att komma ut och känna doften av hav. Dessutom fick vi en sightseeingpromenad i Hargshamn eftersom Peter såg en orm på vägen ut till klipporna, och blev så rädd så att han tvingade oss alla att gå en låång omväg tillbaka till bilen sen. :-)