Historiska romaner...
... VEM läser sådana? Vilken är målgruppen? Jag fattar inte!
Jag har jobbat i en vecka nu med att korrläsa en dylik, och jag blir alldeles matt. Antika kungar som slåss, krigar, plundrar, våldtar, duellerar, grubblar, offrar till gudarna, plundrar lite till, svär sin lojalitet till sin store kung, plundrar lite till, våldtar lite mera, etc. Så boring, och eftersom det inte ens är fakta så är det ju inte direkt som att man "lär" sig nåt heller. Don't get it, nej.
Jag har jobbat i en vecka nu med att korrläsa en dylik, och jag blir alldeles matt. Antika kungar som slåss, krigar, plundrar, våldtar, duellerar, grubblar, offrar till gudarna, plundrar lite till, svär sin lojalitet till sin store kung, plundrar lite till, våldtar lite mera, etc. Så boring, och eftersom det inte ens är fakta så är det ju inte direkt som att man "lär" sig nåt heller. Don't get it, nej.
posted by Nina | 11:00
5 Comments:
Fråga de hundratusentals som läst Guillous Arn-serie, hehe. Fattar inte heller, men det har väl nåt att göra med en romantiserad uppfattning om det förgångna som en tid då världen var brutalare, fattigare, mer orättvis men också enklare. Svart eller vitt, inte alla dessa besvärliga gråzoner.
Säkert inte många läsare som identifierar sig med våldtäktsoffren dock. Usch.
Nej, jag har svårt att tro att någon skulle identifiera sig med någon kvinna alls i den här boken, våldtäktsoffer eller ej. Fy fasen.
Men du har säkert rätt i att det handlar om nåt slags längtan efter det svartvita och enkla. Peter sa att såna här romaner är som chick-lit för män, och jag tror det ligger mycket i det.
ööhh hallå...många! smaken är som baken, delad - som de säger
// arkeologen
Hehe, steg jag på en öm arkeologtå? Alltså, visst inser jag att det säkert finns historiska romaner som är välskrivna och bra, och som kanske tillför något för läsarens historieuppfattning etc. Och jag förstår också att man säkert kan hävda att eftersom ingen historieskrivning ändå är objektiv så är en historisk roman lika bra som nåt annat. Men jag tycker ändå personligen att det är en mystisk genre. Särskilt då just den här typen av kungar-och-krig-böcker. Det som jag tycker är problematiskt är att värderingarna som förmedlas är så unkna, men det är accepterat i denna typ av bok eftersom "de tänkte så på den tiden". (Om man skulle tillskriva romanfigurerna moderna värderingar så skulle boken förstås inte bli trovärdig.) Men jag får en känsla av att "det historiska" i viss mån är en dimridå, och att såväl författare som läsare egentigen verkligen GILLAR de här värderingarna, men eftersom det inte är politiskt korrekt att ha såna värderingar i verkligheten så får man söka sig till den historiska romanen för att få utlopp för sina machobegär... Gääh, jag uttycker mig luddigt, men kanske nån förstår vad jag menar ändå??
klart som korvjos...
Skicka en kommentar
<< Home