Feelgood-musik

Oj, vad jag gillar "Grace Kelly" med Mika. Om Killers är som Meatloaf i indiekläder så är Mika som Queen i indiekläder!

Så här års tänker jag på Karlfeldt

Våren är här, och ljuset, och det är samma sak varje år: jag fylls av en irrationell, oresonlig, bitterljuv längtan efter galenskap och svunnen ungdom. En lust till rödfärgat hår och en massa kajal, billigt vin och hämningslöst hångel med slumpvis utvald yngling i trappuppgång. En längtan efter att nån gång igen få känna att hela världen ligger för ens fötter och att livet knappt har börjat än... att få höra Bowies "Hunky Dory" för första gången, såna där grejer. Sånt som aldrig mer kommer igen.

Finns det nåt bättre soundtrack till våren än att mässa Erik Axel Karlfeldts dikter i sitt eget huvud? Finns det nån SEXIGARE poet än Karlfeldt?

Intet är som väntanstider,
vårflodsveckor, knoppningstider,
ingen maj en dager sprider
som den klarnande april.
Kom på stigens sista halka,
skogen ger sin dävna svalka
och sitt djupa sus därtill.
Sommarns vällust vill jag skänka
för de första strån som blänka
i en dunkel furusänka,
och den första trastens drill.

Intet är som längtanstider,
väntansår, trolovningstider.
Ingen vår ett skimmer sprider
som en hemlig hjärtanskär.
Sällan mötas, skiljas snarligt,
drömma om allt ljuvt och farligt
livet i sitt sköte bär!
Gyllne frukt må andra skaka;
jag vill dröja och försaka,
i min lustgård vill jag vaka,
medan träden knoppas där.

ESC 2007

Nu finns årets alla bidrag till beskådan och "behöran" på diverse ställen på nätet, exempelvis på svt.se. Inget superstartfält, känns det som, men å andra sidan brukar det alltid kännas lite lamt i början och sen hundra gånger bättre på plats och ställe. Jag tycker Sverige står sig bra i konkurrensen i alla fall, och så gillar jag Frankrikes lättsamma låt med nonsenstext på "frengelska". Tror det kan gå bra för Ryssland också. Schweiz har en ganska bra och galen technolåt (med DJ Bobo!) men estetiskt sett rider de i alltför hög grad på fjolårets monstervåg (och det är aldrig en bra idé att låta sig inspireras av fjolårsvinnaren...)
Om det är en allvarlig-ballad-med-mullig-sångerska som folk vill ha i år så vinner Serbien. Inte mig emot, jag skulle inte tacka nej till Belgrad -08!

Lite surt och lite sött

Hade en lätt helvetisk dag på jobbet idag, elva timmar och ett par ordentliga screw-ups som, tror jag, gav min ordningssamma och pålitliga image en rejäl törn i kollegernas ögon. Snyft. Nåja, det ordnade sig nog till sist, och när jag kom hem blev jag på bättre humör, för i posten fanns två roliga saker: ett manus från Prisma*, som jag ska korrekturläsa nästa vecka (mitt första korrläsningsuppdrag, jippi!) och så Cats on Fire-skivan som jag beställt av Henry. Den var så snygg att jag fick hjärtsnörp. Ska lyssna nu.
Och på tal om framgångsrika vänner så har min gamle kompis Staffan romandebuterat! Kolla in boken här. Han har releaseparty ikväll i Sthlm och jag var bjuden men kan inte gå eftersom jag ska opp igen och jobba imorgon i arla morgonstund. Men grattis i alla fall, Staffan, inte för att du läser min blogg (väl?) men dock!

* Prisma = bokförlaget, inte den finska supermarketen. ;-)

Jaha...

... då var det visst sommar igen då! Hittade just en STOR jävla fästing på Tesla! Tvi! Tvi!

Fnisselifniss

Jag har ju glömt att berätta om den senaste hitten hemma hos oss... en remake av Lili & Susies gamla slagdänga...

ORIGINAL 1987:


Oh mama can't you tell
Oh mama can't you tell
If you want my love will you ring my bell

NEW IMPROVED VERSION 2007:


Obama can't you tell, Obama can't you tell
If you vote for him he'll take you to Taco Bell

Jee jee!

Nu finns den i handeln, "min" första bok! Kolla HÄR
Fick just ett sms från Johanna som hade sett den på Pressbyrån! Nu väntar jag bara på mitt paket med 25 gratis-ex och sen kan vi ha releaseparty, hehe...

P.S. Den där texten som står på bokus-sidan är översatt av nån på förlaget, inte av mig.

Allt som icke sägas kan

Alltså, världen, mänskligheten, allt är så oändligt komplext och det enda redskap vi har för att förklara saker och ting är vårt språk, som är så oerhört begränsat och begränsande. Tänk alla miljarder människor som går omkring i sina egna små universum sprängfyllda av känslor som de inte kan förklara för någon annan människa. Man kan försöka skapa konst, man kan gå poesins väg, och på så sätt kanske lyckas förmedla något lite mer än vad det vanliga, logiska språket förmår, men begränsingarna kvarstår, eftersom man ändå bara lyckas nå fram till några få, om ens det. När man betänker allt detta, vilken intrikat väv tillvaron faktiskt är, så framstår det verkligen väldigt tydligt och klart hur förmätet det egentligen är att överhuvudtaget ens försöka kategorisera eller döma någon annan. Eller att försöka hitta på glasklara definitioner till de stora orden, typ kärlek eller synd eller godhet eller ondska. Eller att tro blint på att någon viss ideologi skulle vara allena saliggörande. Nej! I'm through med att försöka pracka mina värderingar på folk. Jag vet ungefär hur jag vill leva och jag har hittat nån att leva med som vill ungefär detsamma (vilket såvitt jag förstår måste vara den största nåd som en människa kan givas). Sen får väl alla andra leva hur dom vill förihelvete, vad vet väl jag om deras själars innersta skrymslen och vrår?

Smeknamn

Lisa sa en gång att jag är bra på smeknamn. Det stämmer. Jag brukar alltid hitta på smeknamn åt folk, men ibland så använder jag dem inte ens annat än i mina egna tankar. Exempelvis hade jag en kursare en gång som hette Kristoffer. Jag tänkte alltid på honom som "Christobal", men jag sa det aldrig högt (vår relation var inte riktigt på ge-varann-smeknamn-nivå). Döm om min förvåning när det en dag plötsligt framkom att en annan kursare också brukade kalla honom Christobal i sitt eget huvud!
Smeknamnen är oftast inte så jättefantasifulla, men ibland så... Lisa är ju "Lissy" eller "Lisette" (ibland också "Snooker" eller "Crane"), Kina är Kinette eller möjligen Kine [kajn]. Jennie A är faktiskt bara "good old Jen" (och det har Lisa hittat på). Josef är "Guiseppe" och Markus är "Markus Antonius". Viktoria brukar jag tänka på som "Vicky" uttalat på ironisk tierpsdialekt. Jennie W är ju Styrbjörn sedan tio år tillbaka (long story). Johanna tänker jag på som "Joe" eller möjligen "Johannes". Philip är "Philippe", Malin brukar jag tänka på som "Mal" (engelskt uttal). Henry är i mitt medvetande alltid "Henrietta", av någon oförklarlig anledning. Janne får nya öknamn varje gång vi ses men "Yanni - the pan flute legend" är ju återkommande... Johnny är "Jonapalt" men det har han själv hittat på. Hanna L är "Aslak" eller "Christer" (pga. long story som involverar Mitt Livs Novell-tidningar från sjuttitalet.) Tesla är "Vesslan", Line är "Långnosingen" och Peter är en massa puttenuttiga grejer.

Nå, idag på jobbet så satt jag och roade mig med att fundera på varifrån min benägenhet att hitta på smeknamn kommer. Jag kunde identifiera tre huvudsakliga källor:

1) Min familj. Som barn kallades jag en massa fjantiga saker, typ "Ninskibi".
2) Janne. Det är han som döpt mig till "Ninette" och Peter till "Slim Pete" (vilket jag senare modifierade till "Slimppy" och Lisa komprimerade till "Spete".) Janne ger dessutom smeknamn inte bara åt människor, utan även föremål. Det är han som lärt mig att kalla basilika för "basilikum" eller "basilisk". Han kallar även Uppsala för "Salet" och Jesus för "Jesaja".
3) Jennie W. Det kreativa geniet. Vem annan skulle komma på att kalla nån som heter Ann-Helen för "Van Halen" eller nån som heter Emma för "Le Lem"?! Eller för den delen att kalla mig för "Jaebes" efter en gubbe i Malax skärgård...

Gårdagens garv

Vi ser denna attraktiva bild av Khalid Sheikh Mohammed på TV:


Jag: Kolla, han har en sån där modern Sebastian-tröja.
Peter: And the hair to go with it!

Senare diskuterade vi vad "funktionshindrad" och "handikappad" egentligen betyder och Peter menade att man är handikappad om man bara har en arm. Jag hävdade att avsaknad av en arm nog inte kan räknas som ett handikapp om man är normal i övrigt. Då sa Pete:
"Joho! Hand... i... kapad."

VÅR

- Vi har vår i luften, har ni er?

Har just avnjutit årets första utomhusfika på Fågelsången tillsammans med Viktoria samt Tesla och Line. Det bästa med våren är att man kan ta med sig hundar på café! Oj oj, vad jag älskar våren! Det var en fotograf från UNT som smög omkring där, han skulle säkert plåta bilder till nån menlös "nu är det vår"-story. Så vi kanske syns i blaskan imorgon. Sen kom TV4 Uppland också och började rigga upp sin utrustning, men då gick vi.

En annan glad nyhet: jag har kanske ett nytt uppdrag på gång. Samma förlag, samma genre. Man ska ju inte ropa hej förrän kontraktet är påskrivet, men det verkar rätt så lovande. Fast det blir nog inte riktigt än, i så fall. Men jag är mucho glad för det.

Sen så undrar ni förstås vad jag tycker om schlagervinnaren. Jag säger: jorå, det blir nog bra. The Ark är ju väldigt karismatiska och dessutom otroligt schlagriga i den bemärkelsen att de är glammiga och over-the-top samtidigt som de är lika folkliga som glasmästarsill. Jag tycker dock inte att låten är tillräckligt catchy. Mycket svårt att sia om hur det går i ESC, det kan bli lite hur som helst tror jag. Själv röstade jag på Måns Zelmerlöv. Hans låt hade helt klart gått hem, speciellt i Östeuropa. Fast den hade knappast vunnit. The Ark kan vinna eller komma sist, det ska bli spännande att se...

Blivande kolonister unite

Lystring kolonilottsgänget! Vi måste ha vårt fösta planeringsmöte snart för grejer ska ju snart börja förkultiveras and whatnot efter vad jag har förstått. Jag håller på och försöker läsa på om odling men det känns ganska så överväldigande, vi måste mobilisera vår samlade knowhow. Så: när kan ni träffas? Jag kan alla dagar utom onsdagar som det ser ut nu.

Ofrivillig komik, 070309

Jag: Han är nästan döv...
Kina: Va?

Going bananas here

Jeez, vilken start på dagen! Vaknade med ytterst orolig mage, som snart fick sin mentala motsvarighet i en intensiv ångest, då det helt plötsligt slog mig som en blixt från klar himmel att jag har översatt "mantlepiece" till SPISELHÄLL i boken som redan för länge sen åkt iväg till tryck. Fanens fanens fan, det heter ju SPISELKRANS, eller möjligen spiselhylla!!! There's no turning back now, nu står det för all evig framtid att Lauren blev knäckt när hon såg ett julkort från sin ex-man på sin väninnas spiselhäll! Buäää! Om man ställer ett julkort på hällen så lär det ju brinna upp... Jag kommer aldrig att få ett nytt uppdrag i hela mitt liv.
Och som pricken över det eländiga i:et så ska jag till tandläkarn idag för första gången sen förra årtusendet! Med tanke på hur dagen böjat så lär jag väl ha 100 hål och begynnande tandlossning och sneda visdomständer och tandröta. Pissi.

Tråkig detaljrapport om min vardag för dem som gillar sånt

De senaste dagarna har varit rätt så trevliga, faktiskt. Jag jobbade fredag och lördag vilket ledde till den behagliga trötthet som man endast känner när man uträttat nåt vettigt. När jag jobbat klart på lördagen sken solen och det var vår i luften och när jag gick in på gården hemma så fick jag en riktig lyckokick när jag tänkte på att om några månader kan man sitta på uteplatsen och äta scones och dricka citronsaft, omgärdad av vackra krukor med prunkande basilika och mynta.
På lördag kväll tittade vi på Andra Chansen, och om det programmet kan jag bara säga att jag tyckte upplägget var orättvist: jag ville att Sonja Aldén och Magnus Uggla skulle gå vidare, men duellsystemet gjorde att detta scenario blev en omöjlighet. Nå, Sonja gick ju vidare i alla fall. Men vilket tråååkigt startfält det blir i finalen. Jag förstår mig inte på folk. Varje år är det samma sak: de bästa låtarna försvinner redan i deltävlingarna. (Tänk, "Kalla nätter" och "Under Your Spell" ifjol, "Tro på dig" och onanilåten i år. Snyft.)
På söndan åkte vi på utflykt med Jennie, Markus och Faxe. Två och en halv timmes intensiv promenad i Lunsenskogen, kändes som att man hade åkt Vasaloppet efteråt. Vi drack kaffe och åt smörgåsar på en liten "laduruin" mitt i nowhere och det var väldigt najs.
På kvällen trimmade vi Tesla, vilket är ett riktigt slitgöra, men ååh så härligt när man är klar. Man blir alltid lite nyförälskad i henne när hon är nytrimmad, för då ser man hur otroligt söt hon faktiskt är under all den där äckliga pälsen. Fina lilla vovven!
Igår åkte jag, Jen och Kina och hälsade på Hanna på sjukhuset. Det var jätteskönt att få se henne med egna ögon, hon verkade vara vid gott mod efter omständigheterna. Man hade kunnat tro att hon hade fyllt femtio, så fullt av blommor och presenter var hennes rum. På fönsterblecket låg ett helt bibliotek innehållande bl.a. tre exemplar av "Svinalängorna", hehe. Vi gav henne en skrivbok och sa "Här får du en gammaldags blogg". Hon hade värsta tjusiga utsikten över Musikens Hus, och hon passades upp av en lagom queer liten koftbeklädd sjukskötare, och hon hade redan fått byta ut gipset mot ett par käcka slalompjäxor. När Jennie i förbigående frågade mig om jag hade nya stövlar så sa Hanna: "Ja, jag har det. Snygga va?" Det tyckte jag var kul.
Det var överlag ganska intressant att besöka sjukhuset för jag har inte varit på ett sjukhus på hundra år. Vi körde in i en underlig parkeringsgrotta (stor stress för Jen) och fick sedan gå genom långa korridorer. På väg in på avdelningen fick man tvätta händerna med sjukhussprit, jag råkade trycka lite för hårt och ejakulerade sprit rakt in i Kinas handväska. Allt kändes ganska high-tech, tyckte jag, men Jennie fnös och sa att det minsann var mycket modernare på Tunåsen.
På vägen därifrån föreslog jag att vi skulle titta in en sväng på urologen men jag fick inget gensvar. Too bad. Fniss, tihi.

De fina

Chock i vår flock

De senaste dagarna har fört med sig en påminnelse om livets skörhet, i form av 1 st skithemsk bussolycka och 1 st hospitaliserad Hanna med 2 st brutna ben. Och 6 st dödsoffer, av vilka jag förhoppningsvis kände 0 st. Ja, jag vet inte vad jag ska skriva som inte låter dumt och platt, så jag skriver inget mer om det.

Har länge tänkt skriva ett inlägg om abortdebatten, men jag tror det får vänta lite... känns inte riktigt bra att börja fördjupa sig alltför mycket i liv-och-död-frågor just nu...

Om jag ska rapportera nånting från mitt eget lilla liv så kan jag berätta att Tesla och jag började på kursen "kontakt och vardagslydnad 2" igår. Det kändes jättebra. Poängen är att hundarna ska lära sig lyda också när det finns störande moment (=andra hundar) och det kan Tesla verkligen behöva. Jag önskar bara att det fanns en kurs som hette "kontakt och vardagslydnad med två hundar", för Tesla och Line har börjat bete sig underligt på sistone. De gaddar ihop sig och skäller ilsket på andra hundar, och sånt larv. Grrr.

F.ö. har jag med viss förundran kommit till insikt om att en stor del av mina gamla vänner och bekanta från hemlandet har blivit värsta kändisarna. Det är kända författare och kända band som åker på värsta turnéerna och whatnot. Det är roligt, förstås, men så otroligt svårt att förstå, att riktigt greppa. Själv tillbringar jag mina dagar med mindre glamorösa sysslor på mindre glamorösa ställen, såsom t.ex. tvättstugan. Livet är allt bra underligt, på så många sätt. Och orättvist. Men man ska vara glad så länge man har sina nära och kära i behåll!