Allt som icke sägas kan

Alltså, världen, mänskligheten, allt är så oändligt komplext och det enda redskap vi har för att förklara saker och ting är vårt språk, som är så oerhört begränsat och begränsande. Tänk alla miljarder människor som går omkring i sina egna små universum sprängfyllda av känslor som de inte kan förklara för någon annan människa. Man kan försöka skapa konst, man kan gå poesins väg, och på så sätt kanske lyckas förmedla något lite mer än vad det vanliga, logiska språket förmår, men begränsingarna kvarstår, eftersom man ändå bara lyckas nå fram till några få, om ens det. När man betänker allt detta, vilken intrikat väv tillvaron faktiskt är, så framstår det verkligen väldigt tydligt och klart hur förmätet det egentligen är att överhuvudtaget ens försöka kategorisera eller döma någon annan. Eller att försöka hitta på glasklara definitioner till de stora orden, typ kärlek eller synd eller godhet eller ondska. Eller att tro blint på att någon viss ideologi skulle vara allena saliggörande. Nej! I'm through med att försöka pracka mina värderingar på folk. Jag vet ungefär hur jag vill leva och jag har hittat nån att leva med som vill ungefär detsamma (vilket såvitt jag förstår måste vara den största nåd som en människa kan givas). Sen får väl alla andra leva hur dom vill förihelvete, vad vet väl jag om deras själars innersta skrymslen och vrår?