Drivkraft

Har kommit till insikt om att rädslan är min starkaste drivkraft här i livet. Jag är inte ett dugg ambitiös i egentlig mening, hyser ingen längtan efter att förverkliga mig själv eller rädda världen. Däremot är jag livrädd att göra någon besviken och därför är jag idag en skötsam akademiker och inte en avslocknad alkis. Det jag ska göra det gör jag, och jag gör det bra och jag gör det i tid. Ja, jag är pålitligheten själv. Men varför? Tja, i jobbansökningar och sånt brukar jag skriva att jag har hög arbetsmoral, men i själva verket handlar det nog mer om att jag är livrädd för att nån ska bli arg på mig.
Nu ska ni inte missförstå mig - detta är inget deppigt inlägg. Jag tror inte att rädslan är en sämre drivkraft än vilken annan drivkraft som helst. Huvudsaken är ju att man får nåt gjort, eller hur? Och förresten är jag otroligt trött på allt snack om att man ska göra saker och ting "för sin egen skull". Om jag bara hade gjort saker för min egen skull hade jag nog legat och degat i nån pundarkvart i Tjeckien eller nåt just nu, i sällskap med nån bad-ass fängelsekund med knäckt näsben och suddiga tatueringar. Rädslan har tagit mig dit där jag är idag, och gjort mig lyckligare än jag någonsin trodde att jag kunde bli.