Det dödliga ansvaret

Nu har det varit mycket snack om det här med att mat transporteras över halva jordklotet och orsakar en massa miljöförstöringar. Min mamma, som nyligen var på besök, antydde att jag är något av en hycklare som envisas med min jag-är-vegetarian-för-att-inte-slita-på-jordens-resurser-attityd, men ändå serverar vin från Sydafrika. (Och pappa sa, lakoniskt: "Din mor förbjuder mig att köpa vin som kommer från länder utanför Europa.") Nu var det i och för sig Peter, och inte jag, som hade köpt just det vinet, men jag måste dessvärre erkänna att även jag har varit dålig på att bry mig om sånt här. Men nu ska det bli andra bullar av, har jag tänkt.
Problemet är bara att den konsumtion som på ett sätt är dålig kanske är bra på ett annat sätt. På DN:s ledarsida konstaterades häromdagen att efter tsunamin var det tal om att alla skulle resa till Thailand jättemycket för att medelst konsumtion stöda återuppbyggandet av samhället, etc etc. Men nu är det bara snack om koldioxidutsläpp och att man inte ska flyga alls. Med andra ord: det är inte lätt att vara en ansvarskännande världsmedborgare.

Det värsta är att allt hänger på individen. Individens eget ansvar, individens egen moral. Det är JAG som måste fatta beslut om att vara vegetarian eller inte köpa afrikavin eller inte flyga. Och det är JÄVLIGT svårt, faktiskt, med alla frestelser som flödar mot mig i en aldrig sinande ström. Man kan flyga till London för några hundralappar idag... klart man gör det då, när det är så billigt! Jag FATTAR inte att det tillåts vara så billigt! Att det nånsin tilläts bli så billigt. NU går det ju inte att gå tillbaka längre - det skulle bli ramaskri. När bollen väl har börjat rulla går den inte att stoppa. Det går inte att backa utvecklingen och sluta med bilar och kylskåp och datorer för att istället flytta ut "i skoga och ät bäre" (för att citera en Vasa-anarkist på 90-talet). Ingen kommer frivilligt att ge upp alla sina bekvämligheter för att rädda jorden. VI MÅSTE BLI TVINGADE! Beslutsfattandet måste ligga på en högre nivå! Människor idag är belastade med ett alltför stort ansvar, i och med den alltför stora valfriheten. Och att vi mår pyton psykiskt, det torde väl inte ha undgått nån. Ändå vill vi ju, på nåt perverst sätt, ha den där heliga möjligheten att välja. But it's killing us, man! Som jag alltid har sagt: inom varje människa finns ett slagfält, där en egoist och en idealist ständigt kämpar mot varandra. Och jag tror att det är förbannat svårt för den stackars idealisten att hävda sig i dessa kommersiella tidevarv. JAG klarar det inte, åtminstone. Jag är otillräcklig. Jag är ett materialistiskt svin. Men det är inte mitt fel! Eller?