Alla dessa "om"

Det är för mycket begärt, förstås, att man ska få behålla sin känsla av harmoni nån längre stund i taget. Det händer alltid nåt, antingen i den yttre verkligheten eller i ens egen skalle, som gör att den läkta själen rivs upp igen, och så är ens inre landskap ett ravinlandskap ånyo. Och så vidare och så vidare. Ständigt dessa återkommande tankar: vad hade hänt om jag valt annorlunda, fattat andra beslut, gått andra vägar? Det är den västerländska friheten, den västerländska paniken. Så tröttsamt, så futilt. "Flicka lilla, bit ihop", vill jag säga till mig själv. "Bed och arbeta."

Är det syndigt att tänka fula tankar? "Nej", har jag alltid svarat på den frågan. "Tanken är en frizon, den är bara min. Allt får hända i tanken." Men varför känner man sig så usel och otacksam då, när man tänker på hur det kunde ha varit om man valt en annan stig? Jag önskar att jag var katolik och fick bikta mig. Då skulle man få lätta sitt hjärta, säga några Ave Maria, pillra lite på radbandet... och sedan: Syndernas Förlåtelse, Kroppens Uppståndelse, och Ett Evigt Liv.