Om identiteten, och sånt

Jag mår ganska bra, tror jag. Det kan ju vara så att jag misstar mig, förstås, men det känns som att jag kommit en bra bit på vägen mot att hitta mig själv och andra trevliga klichéer: harmoni, all that stuff. Jag har köpt en grön jacka med rejäla fickor för förvaring av hundgodis, en sån där jacka som ser gammal ut fast den är ny. Häromdan när jag var ute med min duktigaTesla och hade på mig den där jackan, och kvällssolen skänkte Gränby ett romantiskt skimmer, så kände jag plötsligt väldigt starkt och intensivt att det här är den människan jag vill vara. Jag vill vara den här flickan med gröna jackan och borderterriern. Det kändes väldigt väldigt bra.

En annan sak som är bra är detta: jag har kommit till en skön insikt angående förhållanden. Förr har jag liksom på nåt sätt tänkt att om man är tillsammans med nån så måste man dela allt. Och därför har jag ibland känt mig stympad, som att jag förlorat mig själv nånstans. Och jag har känt att jag inte kan läsa böcker, för då lever jag ju i en verklighet som är bara min och som jag inte delar med mig av. Jag har vetat hela tiden att detta är befängt, men jag har inte kunnat skaka av mig känslan. Men så för nån vecka sen så sa Peter att varje gång det kliar i stjärten på mig, så behöver jag inte tala om det för honom. Han menade det rent bokstavligt, haha, men det går ju väldigt bra att tolka i en vidare bemärkelse: man får hålla vissa saker för sig själv. Ja, man kanske till och med bör göra det? Det är en trösterik tanke, just idag har jag gott om framtidstro.