Uppsala

Snyft. Allting har varit så tryggt och bra och nu plötsligt är det både en och två vänner som snackar om att flytta från stan. Och paniken galopperar fram i mig. För jag vill inte, vill inte, vill inte att de ska flytta. Jag vill att allt ska vara som det varit.
Det känns så konstigt. Jag hade alltid trott att jag skulle bli en leaver, inte en leavee. Jag har alltid tänkt att vi ska flytta härifrån så småningom, till nån småstad vid havet, kanske t.o.m. till Finland, men det börjar kännas mer och mer osannolikt. Jag känner mig fullständigt rotad i Uppsala nu och tanken på att bo nån annanstans känns både främmande och skrämmande. Jag känner den här stan. För några veckor sen vecklade jag ut en Uppsalakarta och kunde konstatera att jag har varit i samtliga stadsdelar och har hyfsad koll på det mesta. Det var en väldigt tillfredsställande känsla. Det har tagit många år för mig att lära känna och älska Uppsala. Det skulle vara outhärdligt jobbigt att tvingas börja från scratch igen.

Intressant nog är Uppsala egentligen ingen fantastisk stad rent objektivt sett. Det finns varken hav eller sjö, bara en sketen å. Kulturlivet är pinsamt boring. Nöjeslivet ska vi bara inte tala om - jag menar, det finns häftigare uteställen i Jakobstad! Busschaufförerna är skitsura och man måste betala för hund på bussen om man inte har den i en väska. Det finns så få kändisar som kommer från Uppsala, så kommunen tvingas satsa jättemycket på att fira Carl von Linnés 300-års-jubileum för att man ska få fira NÅN. (Let's face it... visst var Linné betydelsefull, men SÅ otroligt megahäftig var han väl ändå inte att han förtjänar att haussas upp på det här sättet...)
Faktum är att det tog tre år för mig att lära mig trivas i den här stan. Men nu... well, it grows on you... just nu känns det som att jag vill stanna här och innerst inte hyser jag vissa små förhoppningar om att alla potentiella utflyttare ska ångra sig och inse att det är här vi alla hör hemma.