Den förlösande tragiken

Det finns, hos många människor, ett behov av att vältra sig i hemskheter. I litteraturhistorien kan man se många exempel på snyfthistorier som väckt överväldigande känslor hos alla och envar, såsom Den unge Werthers lidanden. Också i dessa ironiska tidevarv tycks behovet av sorglighet och patetik (i ordets sanna bemärkelse) förbli intakt. På den smaklösa sidan ser vi kvällstidningarna som gottar sig i det senaste lustmordets pikanta detaljer. Men fenomenet tar sig också mer harmlösa uttryck. Att frossa i ledsamheter kan i bästa fall leda till en hälsosam katharsis-effekt.

Mina föräldrar förstår sig inte alls på detta. Som barn läste jag gärna "Läsarnas egna berättelser" i Allers (observera att det var jag själv, absolut inte min mor, som köpte tidningarna). Dessa historier handlade ofta om folk som blivit illa behandlade av livet. Sorgligast av alla var berättelserna om barn som blivit mobbade. Men inte kunde jag dela mina känslor med mor och far. Om jag försökte berätta så lät det så här:
Jag: Oj jag läste så hemskt i Allers, det var en flicka som blev mobbad och till och med lärarna var med på det, och när de skulle åka på klassresa så for bussen iväg utan henne!
Pappa: NÅ ÄSCH! Varför läser du sånt där???

Peter, däremot, delar min passion. Ofta berättar vi sorgliga grejer, varpå vi brister ut i en blandning av kvidanden och skratt, typ... "Neeej... ååååh... hahahha.. vad hemskt... sluta... nnnngggh." Det finns också andra i vänkretsen som vet hur en slipsten ska dras - jag tänker speciellt på Johnny och Janne. Sällan har jag hört nåt så sorgligt som Johnnys påhittade historia om den lille gossen som älskade sin rullstol (han kallade den "My Wheelie"), men en morgon när han vaknade var Wheelie borta. Det visade sig att hans pappa hade pantsatt den för att kunna betala sina spelskulder. Sagan slutar med att gossen haltar omkring på stan, på kryckor, och frågar alla om de sett hans Wheelie. Till sist får han syn på den i pantlånekontorets fönster!

(Johnny, hoppas det är okej att jag sprider ut din historia...!)

Igår kväll när jag och Peter var på kvällspromenad så såg vi en skylt med texten "Klabbe 30 år - tuta!" Men vi såg flera bilar som körde förbi utan att tuta. Vi konstaterade att stackars Klabbe nog inte får så många tut. Och sedan var den diaboliske Peter i full gång, med den mest tragiska historia man kan tänka sig: "Klabbe kanske är helt ensam på sin trettiårsdag. Han har hängt ut skylten själv, för att åtminstone få några tut. Han tänkte för sig själv: 'Hmm, ska jag skriva Klas på skylten? Nej, jag skriver Klabbe... jag har alltid velat ha några vänner som skulle kunna kalla mig Klabbe.'" Till sist började vi nästan gråta båda två, samtidigt som vi skrattade.

Berättelser som väcker denna underliga känsla (skratt&gråt i samklang) måste vara av ett särskilt slag. De får inte vara för nära en själv, för då är det bara tragiskt. De får inte heller vara FÖR hemska, ond bråd död funkar liksom inte. Allra bäst är de påhittade historierna. För då kan man, när man lugnat ner sig lite och tröstat varann, le igen och säga: "Det är inte på riktigt. Klabbe har säkert tjugo vänner!"