Barndomens moral
Jag minns när jag var liten... hur svårt det var att lära sig kryssa rätt bland moraliska kobbar och etiska skär. Att försöka lära sig att sålla ut det som var rätt från det som var fel. Jag kan bli helt förbannad när jag tänker på hur lite hjälp och guidning man egentligen fick från vuxenvärlden!
I ena ringhörnan: Jesus från Nasaret. Han, den outgrundligt osjälviska, som enligt alla lärare "alltid är snäll". (Jag vet inte hur väl dessa lärare egentligen hade läst evangelierna, men det är en annan historia.)
I andra ringhörnan: Farbror Joakim von Anka. Han, den skamlösa egoisten, som badar i pengar och betalar 30 öre i timmen i lön till Kalle.
Dessa två utgjorde ungefär lika starka krafter i mitt liv. Inte att undra på att man blir förvirrad.
Ni vet psalmen som börjar så här: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, i signad juletid... ? Nå, jag minns att min syster Eva en gång berättade för mig att när hon tog studenten så hade hennes klass skrivit om den texten, så att den handlade om betyg istället för glans och guld och prakt. Jag trodde att jag fattade galoppen, så jag sa: "Aha, ni sjöng alltså Giv mig ej L, ej M, ej C...". (Dessa bokstäver var på den tiden de tre högsta betygen i den finländska studentskrivningen.) Eva tittade på mig med en rynka i pannan som signalerade är du dum eller? och sa: "Nej, nej, de där betygen VILL man ju ha!"
Detta var extremt förvirrande för mig. Det var alltså inte tillåtet att i juletid gapa efter glans, guld och prakt, men när det gällde studentskrivningar så var det helt okej att begära det högsta och det bästa.
Att ständigt ställa frågor och aldrig få vettiga svar, det var bland det jobbigaste under uppväxten. Jag minns lärarvikarien som berättade om Kristi uppståndelse, om att Jesus dog för våra synders skull, för att vi skulle få komma till Himlen. Efter lektionen frågade jag henne vad som hände med alla de människor som dog innan Jesus kom till jorden, vart tog de vägen? Vikarien log överseende och sa: "Jag tror nog att de kom till Himlen de också". Men HALLÅ, vad är detta för crap-a-rooney? Först säger hon uttryckligen att karln dog för att vi skulle få komma till Himlen, sen säger hon emot sig själv.
Jävla Bibelbälte. Varför kunde vi inte diskutera teologiska frågor på ett öppet sätt, varför kunde inte de vuxna ta våra frågor på allvar? Kanske för att då skulle de ha blivit tvungna att erkänna att de INTE VET, att vissa saker är lika märkliga för dem som för oss... och då skulle deras auktoritet ha vittrat bort, och vad värre är: då skulle vi ha kunnat få för oss att kristendomen inte är absolut sanning! Nej ve och fasa! Bättre då att berätta bibelhistorier på ett matter-of-fact-aktigt vis, och tjata om Guds villkorslösa kärlek samtidigt som man tydligt inskärper att Han vredgas om man har sex före äktenskapet eller dricker alkohol eller ägnar sig åt perversioner såsom homosexualitet eller tidelag. (Tänk om lärarna istället lagt ner tid på att bekämpa mobbning, en företeelse som garanterat gör Gud betydligt mer ledsen än att ett par femtonåringar ligger med varann...)
Ja, inte var det lätt att vara liten. Det är inte lätt att vara vuxen heller, men nu förmår jag i alla fall läsa Kalle Anka med ett kritiskt öga, och jag vet att religionen inte är en regelbok, utan en källa till oändlig nåd som övergår puckade människors förstånd. Och jag vet att om jag får barn så ska jag prata med dem, och med största allvar och efter bästa förmåga besvara alla frågor som de någonsin kan tänkas ha.
I ena ringhörnan: Jesus från Nasaret. Han, den outgrundligt osjälviska, som enligt alla lärare "alltid är snäll". (Jag vet inte hur väl dessa lärare egentligen hade läst evangelierna, men det är en annan historia.)
I andra ringhörnan: Farbror Joakim von Anka. Han, den skamlösa egoisten, som badar i pengar och betalar 30 öre i timmen i lön till Kalle.
Dessa två utgjorde ungefär lika starka krafter i mitt liv. Inte att undra på att man blir förvirrad.
Ni vet psalmen som börjar så här: Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt, i signad juletid... ? Nå, jag minns att min syster Eva en gång berättade för mig att när hon tog studenten så hade hennes klass skrivit om den texten, så att den handlade om betyg istället för glans och guld och prakt. Jag trodde att jag fattade galoppen, så jag sa: "Aha, ni sjöng alltså Giv mig ej L, ej M, ej C...". (Dessa bokstäver var på den tiden de tre högsta betygen i den finländska studentskrivningen.) Eva tittade på mig med en rynka i pannan som signalerade är du dum eller? och sa: "Nej, nej, de där betygen VILL man ju ha!"
Detta var extremt förvirrande för mig. Det var alltså inte tillåtet att i juletid gapa efter glans, guld och prakt, men när det gällde studentskrivningar så var det helt okej att begära det högsta och det bästa.
Att ständigt ställa frågor och aldrig få vettiga svar, det var bland det jobbigaste under uppväxten. Jag minns lärarvikarien som berättade om Kristi uppståndelse, om att Jesus dog för våra synders skull, för att vi skulle få komma till Himlen. Efter lektionen frågade jag henne vad som hände med alla de människor som dog innan Jesus kom till jorden, vart tog de vägen? Vikarien log överseende och sa: "Jag tror nog att de kom till Himlen de också". Men HALLÅ, vad är detta för crap-a-rooney? Först säger hon uttryckligen att karln dog för att vi skulle få komma till Himlen, sen säger hon emot sig själv.
Jävla Bibelbälte. Varför kunde vi inte diskutera teologiska frågor på ett öppet sätt, varför kunde inte de vuxna ta våra frågor på allvar? Kanske för att då skulle de ha blivit tvungna att erkänna att de INTE VET, att vissa saker är lika märkliga för dem som för oss... och då skulle deras auktoritet ha vittrat bort, och vad värre är: då skulle vi ha kunnat få för oss att kristendomen inte är absolut sanning! Nej ve och fasa! Bättre då att berätta bibelhistorier på ett matter-of-fact-aktigt vis, och tjata om Guds villkorslösa kärlek samtidigt som man tydligt inskärper att Han vredgas om man har sex före äktenskapet eller dricker alkohol eller ägnar sig åt perversioner såsom homosexualitet eller tidelag. (Tänk om lärarna istället lagt ner tid på att bekämpa mobbning, en företeelse som garanterat gör Gud betydligt mer ledsen än att ett par femtonåringar ligger med varann...)
Ja, inte var det lätt att vara liten. Det är inte lätt att vara vuxen heller, men nu förmår jag i alla fall läsa Kalle Anka med ett kritiskt öga, och jag vet att religionen inte är en regelbok, utan en källa till oändlig nåd som övergår puckade människors förstånd. Och jag vet att om jag får barn så ska jag prata med dem, och med största allvar och efter bästa förmåga besvara alla frågor som de någonsin kan tänkas ha.
posted by Nina | 12:34
7 Comments:
Vad annorlunda det verkar med er religionsundervisning jämfört med vår. Kommer knappt ihåg att vi hade någon jag, min okristliga person.
Ja, det är för att man i Finland har konfessionell religionsundervisning, dvs. undervisning som utgår från kristendomen. I Sverige har man ju religionsundervisning som utgår från att alla religioner är likvärdiga.
Om man dessutom har vuxit upp i det österbottniska bibelbältet, med stans mest fanatiska lärare och med kyrkoherdens dotter som bästis så blir man lätt lite indoktrinerad... Det är på gott och ont. Det onda är bl.a. det som jag skrev om i inlägget. Det goda är bl.a. det faktum att man får en moralisk dimension i sitt liv, som jag tycker ofta saknas hos svenskar, eller som i alla fall är svagare.
(Av dessa orsaker har jag ofta mer gemensamt med svenskar i sextiårsåldern än med mina jämnåriga... ganska lustigt.)
Hehe, ja jag minns att en lärare i lågstadiet i Jakobstad hånade Muhammeds uppenbarelser: "Efter att man varit i veckor utan att äta börjar man se saker". Borde samma inte stämma för Kristus, när han frestades av "ni vet vem"? Tydligen inte.
Men satan, inte kan man ta såna där människor på allvar. Jag trodde dessa dårar gjorde sin tro en björntjänst: istället för att barn började blint tro på gojan gjorde flera ett intellektuellt avståndstagande, speciellt pga. de vuxnas ologiskheter och ovilja att på ett moget sätt diskutera trosfrågor.
Jag tror det är det allra viktigaste, att diskutera med sina barn. Att låta dem ställa frågor om precis allting och som vuxen också visa att ingen har svar på precis allting. Jag menar, det borde ju vara en positiv sak att barn ställer frågor och undrar över saker och ting. Synd att det finns människor som bara vill "tysta" ner barnen och få deras egen tro eller åsikt att verka som den ända äkta och rätta. Jag ska göra allt för att inte bli en sådan vuxen. Blaj
Janne: Jepp, du har rätt. Tillspetsat skulle man kunna säga att en generation fundamentalistiska kristna fostrade en generation fundamentalisktiska ateister. Alla mer eller mindre wacko.
Pia: Jo, att diskutera är A och O... men också det är en svår balansgång, för på något sätt tycker jag ändå att vuxna ska fungera som auktoriteter, SAMTIDIGT som de ger utrymme för barns synpunkter. Alltså, man ska kunna diskutera allt, men ibland måste ändå barnen finna sig i att "det är så för att jag är din mamma och jag säger så". Då menar jag närmast när det gäller mer vardagliga saker än Kristi Uppståndelse. Jag gillar t.ex. inte när folk ska diskutera minsta hushållsbestyr med sina barn, typ "Vad tycker du vi ska äta idag då?" (En fråga som jag ofta hör folk ställa till sina barn i matbutiken, och som jag tycker lägger ett alltför stort ansvar på barnen, och dessutom handlar det om fejk-demokrati, för om barnet skulle svara "Jag tycker vi ska äta hamburgare med plättar och nutella" så skulle föräldern ändå inte lyssna, vilket ju är helt rätt, men varför då låtsas in the first place att barnet har nåt att säga till om? Hänger du med i resonemanget?)
DÄREMOT är det EXTREMT viktigt att vuxna inser att i vissa frågor så kan barn vara precis lika kloka som de själva... flera av mina värsta barndomstrauman handlar om att inte bli trodd trots att jag vet att jag har rätt. Ska blogga om det nån gång... eller har jag redan gjort det kanske? hmm
YEAH, got you. Jag tycker också att vuxna i viss mån ska ha en auktoritet och äter man murusås så äter man punkt slut. Men jag menar bara att man ofta kan förklara varför barnet inte får göra något, i stället för att nedvärderande bara säga nej.Typ, du får inte hoppa på våran säng för att den går sönder och inte typ: neeeej, vad har du gått och gjot nu igen. jag tror personligen regler och rutiner skyddar barnet men att man också ibland kunde ta sig tid att förklara varför utan att hacka på barnet.....fast, det är ju lätt att säga såhär eftersom man inte har någon erfarenhet av detta :)
Yeah, håller med. Hehehe, ja det ska bli spännande att se hur vi resonerar sen när vi verkligen HAR barn, om vi nu vågar skaffa några... :)
Skicka en kommentar
<< Home