Politiken

Henry skrev en gång ett blogginlägg med titeln "vänster --> höger". Texten byggdes upp som så, att man skulle tro att han bytt politisk inriktning. Men i slutet framkom det att han bara hade börjat kamma sidbenan på ny sida.
Om jag skulle skriva ett inlägg med samma titel så skulle det däremot handla om politik på riktigt. Jag hoppas nämligen på maktskifte i höst. I det här landet (till skillnad från i Finland) så går det nämligen inte att vara vänster och samtidigt vettig... vänsterpartisterna är en bunt flumtomtar och sossarna är maktfullkomliga, misslyckade, insnöade. Tycker jag.
Detta smärtar mig mycket att säga, för min grundideologi är och förblir socialistisk. Jag är definitivt ingen vän av privatisering; jag är absolut för höga skatter; jämlikhet och solidaritet är honnörsord för mig.
Det är inte så att jag rört mig mer mot mitten, utan snarare är det så att jag är väldigt vänster vad gäller vissa frågor, och väldigt höger vad gäller andra. Alla som känner mig vet att skolpolitik är ett av de områden där jag är mer högervriden. Jag blir galen på Lars Ohly som påstår att de borgerliga vill ha "kadaverdisciplin" i skolan - vill han verkligen hellre att det ska vara som det är nu??? Droppen kom när jag läste att vänsterpartiet vill FÖRBJUDA LÄXOR före årskurs åtta... jag menar kom igen, vad i hela helsefyr är det för flummerier?
En annan punkt där jag ligger närmare högern är EU-frågan. Jag är en stor vän av europeiskt samarbete och propagerar gärna för EMU. Men om man gör det kan man i Sverige tydligen inte kalla sig socialist - här existerar ingen "europeisk vänster". Detta trots att EU, som jag ser det, inte alls är något högerprojekt, snarare tvärtom.
En annan grej: det är väl ett tecken på att nånting har gått rejält snett i sosse-Sverige när en hel massa människor rymmer från finkan varje år? Det är ju alltid nån på rymmen. Jag tycker det är fullständigt skandalöst, och ett typiskt exempel på sosse-svenska "mjuka metoder" som gått överstyr.
Och så är det det här med familjen... jag gillar inte alls Gudrun Schyman-snack om att slopa familjen som begrepp och bla bla bla. Missförstå mig inte nu - jag tycker att en familj kan se ut på väldigt många olika sätt! Det spelar ingen roll om föräldrarna är hetero eller homo eller en eller två eller tre eller fyra... men det finns, enligt mig, ett egenvärde i den typ av konstellation som kallas familj, och detta egenvärde består i att familjen är oföränderlig. Jag är alltså ingen vän av skilsmässor. Självklart ska man skiljas om det är riktigt hemskt (och jag skulle aldrig döma nån som vill göra det), men jag tycker det verkar som att folk kämpar för lite. Okej, detta är ingen politisk fråga utan snarare en etisk sådan... men jag ville bara visa på ytterligare en punkt där mina värderingar är konservativa. Jag tycker överlag att det pratas alldeles för lite om etik och moral på individnivå. Det pratas bara om lagar och domslut, och man söker syndabockar på högre nivå. Men varje människa har också en skyldighet att gå in i sig själv, och rannsaka sina egna attityder och handlingar. Detta individperspektiv betonas oftare av högerpartier än av vänster-dito.

Av dessa skäl hoppas jag alltså på en borgerlig regering. Inte minst för att sossarna då tvingas ta time-out och "se över sina rutiner", som det så vackert heter. Kanske kan de sedan göra comeback med en förståndigare form av socialism/socialdemokrati?