OJ vad jag diggar Mark Rothko!

Bajsa och arbeta.

Trodde redan jag var frisk, men vaknade inatt av magsmärtor. Det blev några sömnlösa timmar och besök på hemlighuset, och idag har magen sagt bluuuuubb blubbiblubbi bluuuurp hela dan. Hm, jag förstår att ni alla är otroligt intresserade av detta... hmmm... men vad ska jag skriva om då? När det är magen som despotiskt styr tillvaron.

Jo. Jag ska börja skriva krönikor för Ergo, antagligen. Det är en stor ära förstås, och en chans till lite klirr i kassan. Problemet är bara att de ska handla om studentliv. "Allt som har med föreläsningar, pluggande, tentor, lärare, kursare, yrkesdrömmar, studentbostäder, CSN osv att göra är förstås bra" skrev chefredaktörn. Men jag har ingen koll på den världen längre, känns det som! Nå, jag får väl försöka komma på nåt.
Och så har jag börjat på examensarbetet, och det kommer inte att bli lätt, det märker jag med en gång. Har jag skrivit här på bloggen vad jag ska översätta? Om inte: det blir några kapitel ur romanen The Book against God av James Wood. Redan titeln bereder mig problem. Huvudpersonen skriver nämligen själv en bok som heter just The Book against God, och han förkortar ofta titeln till "my BAG". Jag måste alltså helst hitta på en svensk titel som betyder ungefär samma sak, som är slagkraftig nog att ge namn till hela romanen, och som bildar ett ord när det förkortas. Inte det lättaste. Jag har funderat i timmotal. Förslag tages tacksamt emot.

Blubbeliblubb! Jag vill träffa mina vänner, men pappa sa att jag kanske helst inte ska gå på toaletter hemma hos folk och sprida mina bakterier. Att träffas på stan borde dock gå för sig, menade han. Men om man träffas på stan så är det ju så långt till närmaste toalett! Catch 22. Kanske bäst jag håller mig i karantän några dar till.

Tvi!

Givetvis drabbades jag av spyttelispyttsjukan jag också, och hela gårdagen gick åt till att... ja, ni vet ju vad man gör när man är magsjuk. Fy fasen vad hemskt det är, man vill ju bara dö.
Idag är jag bättre men ännu helt klart krasslig, och jobba kan jag inte och läsa orkar jag inte heller, bara ligga och ha ångest.
Min lärare & handledare Karl piggade dock upp mig med sitt roliga svar på mitt sjukanmälnings-mejl: "Vinterkräksjuka... vilken trivial sjukdom! Förr kom folk från Paris med syfilis eller absintdelirium."

Bildextra: Paris

En bild säger mer än tusen ord, ey?
Paris var jätte-jätte-bra, utom att Peter blev magsjuk på hemresan (a bad oyster, perchance?) och ligger utslagen nu... jag hoppas att jag inte ska gå samma öde till mötes. Nå, här kommer bilder från vår hektiska, och ganska typiskt turistiga, helg:

Aaaarghhhh...

... imorgon ska det bli snöstorm i hela jävla landet. Vilket, kan jag tänka mig, kommer att innebära försenade och kanske inställda flyg. Och vi som ska resa!
Känns som jag haft LITE för MYCKET otur nu på sistone!
Att man alltid ska behöva oroa sig... är det inte det ena, så är det det andra.

Okej...

... nu har jag börjat förlika mig med fulhåret och har bestämt mig för att det ska bli ett slut på snyftandet. Jag har jobbat hårt på att platta till håret så att bollen och striporna skall förenas till ett, och i sina bästa stunder ser frisyren nu ut som en helt vanlig page. Men snyggt är det ju inte, direkt. Lite snett från sidan kan det se OK ut:


Men framifrån är det dessvärre så här fult:


Från den här sidan ser det ibland nästan bra ut:

Buhuuuuuuuuuuuu!

Jag har klippt mig idag, och det blev inte bra. Det är ganska kort, kortare än axellångt, men det är inte det som är felet. Felet är att det är så jävla uppklippt så det ser ut som en boll med lite stripor som hänger ner under den. Och så klippte hon bort jättemycke på sidorna så jag fick typ nästan lugg igen, just när jag sparat ut den. Jag ser ut som fyrtifem år. Jag vill inte ens blogga nån bild.

Tillökning?

Jag såg en annons om en fem år gammal cockerspanieltik till salu. En avelstik som ska gå i pension och behöver ett nytt hem. Mejlade lite frågor till ägaren nyss... så nu får man se....
Gulp! Kanske det kan va nåt?

Lycka är inte alltid glädje

Ett inlägg på en annan blogg väckte en lång rad tankar och funderingar hos mig. Kontentan av det inlägget var, om jag tolkade det hela rätt, att man är lyckligare om man inte oroar sig så mycket och analyserar allt, utan bara lever istället. Samt att man inte bör ta livet på för stort allvar utan skratta åt det istället.
Detta låter förvisso skönt, och jag tvivlar inte på att en sådan livsinställning funkar bra för många människor. För mig funkar det dock inte så. Jag måste ta livet på yttersta allvar, annars urartar jag i mani, dekadens, taktlöshet och ren elakhet. Om jag inte tar livet på allvar så slutar jag bry mig om konsekvenser. Jag har haft sådana perioder och det har varit fruktansvärt ROLIGT och jag har varit otroligt GLAD, men... lycklig? Nej.

Jag upplever att LYCKA på sätt och vis är raka motsatsen till GLÄDJE. Just nu är jag nog lyckligare än jag någonsin varit, i och med att mitt liv är fyllt av den vackraste och renaste kärlek, men denna intensiva lycka för också med sig den oerhörda oron över att förlora den. Alltså är man inte glad. Jag känner mig orolig och allvarlig mest hela tiden, inte trots att jag är lycklig utan just på grund av det.
Alltså: om man inte har något att förlora kan man vara glad, men knappast lycklig. Om man har något vackert att förlora kan man vara lycklig, men knappast glad.

Men det är klart, sådana här funderingar leder ju alltid i slutändan till rent språkfilosofiska spörsmål: vad betyder lycka, vad betyder glädje, vad betyder "ta på allvar"? Och hur kul är det att prata om sånt, på en skala?

Pärlplattor

Peter har satt igång med pärlplattorna igen!
Här ser vi ett självporträtt:


Och här har vi Kyle McLachlan:


Här har vi geniet i arbete (ehrm, säg till när du vill ha tillbaks strykjärnet, Lisa):


Och råmaterialet:


Blandade bilder på oss:

Idag...

... har jag skrivit två och en halv sida på mitt uuuurtråkiga pm som jag borde ha skrivit för cirka ett år sen egentligen (och ja, jag VET att det egentligen heter "en pm", inte "ett pm", men jag kan bara inte förlika mig med den tanken...) Och så har jag varit ute med min olydiga jycke som tar alla chanser att äta upp olika grejer som gömts i snö och kommit upp i tö. Jag har också gått en sväng på stan och köpt ett par bruna sammetsbyxor på rea, fast jag börjar ångra mig lite ren, och så har jag försökt hitta nåt bra och billigt hotell att bo på i Paris men det är svårt, och varför måste allt betalas på förhand med kreditkort, så var det inte förr i världen, grr.
Yeah well, det var den dan det. Imorgon kan det bli roligt, då ska jag och Tesla på träff med två andra vovvar vars mattar är mina internet-bekanta. Och den ena vovven är en liten borderterrier-valp!!

Paris

Nu har vi bokat en liten resa den 20-23. Det blev Paris istället för Barcelona. Ska bli jätte-jätte-nice med en liten romantisk tripp. Ska gå på konstmuseer hela dagarna och peka på fula bilder och säga "där är du", och sånt. Och äta smaskig mat och sitta på café och glo på folk.
Det är säkert rätt kallt där, men som jag sa till pappa: man kan ju alltid värma sig vid en brinnande bil, eller så. Haha!

Och Tesla ska få bo hos Faxe under tiden. Hoppas nu bara att hon inte börjar löpa i förtid!!

Svaret

Till min glädje och förvåning fick jag faktiskt svar av DN-kvinnan idag. Så här skrev hon:
Hej,
Utsidan är inte tänkt att rymma sakligt granskande artiklar.
Utsidan är en plats där reporterns temperament kan få lysa igenom.
Håller inte alls med Dig om att jag är nonchalant. Om jag hade varit det hade jag inte tagit upp detta
Jag gjorde ju valet att ta upp just detta, bland hur mycket annat som helst.
Den bästa artikeln är inte den absolut neutrala, det ljumma vattnet.
Det finns ett värde i att läsarna reagerar, upprörs och berörs.
Det har Du gjort och det gläder mig.

Sen skrev jag ett smart svar som jag skulle klistra in här. Men givetvis skedde en liten kopierings-malör. Data-bajs tycks vara dagens trend - i morse väcktes jag av förtvivlade rop och kvidanden då Peter i misstag raderade en massa viktiga grejer.
Det är mycket med det jordiska.

Satanism på röven, anyone?

Skrev just följande mejl till en reporter på DN... få se om jag får nåt svar! Tyvärr tycks inte kolumnen som jag klagar på finnas på nätet, men ni som har papperstidningen kan ju kolla upp den.

Hej
Jag läste "Sverige från utsidan" idag och blev en smula chockerad över det här med att Cheap Monday-dödskallen har ett satanistkors i pannan. Jag har själv ett par CM-jeans men nu har jag ingen vidare lust att ha dem på mig längre. Jag ska nog åtminstone sprätta bort märket. Satanismen handlar, om jag förstått det rätt, till stor del om att älska sig själv och sina närmaste och skita i resten av världen. Sådana värderingar vill jag ogärna gå omkring och göra reklam för på rumpan.
Orsaken till att jag skriver till dig är att jag blir lite ledsen och förolämpad av det förlöjligande, hånfulla sätt på vilket du beskriver de kristnas upprördhet och de utländska mediernas intresse. Visst har du rätt i att det finns viktigare saker att hänga upp sig på här i världen, men nog kunde man väl ändå vänta sig lite respekt för dem som faktiskt bryr sig om sånt här? Det är inte första gången som jag i DN möter en fullständig oförståelse inför dem som har en religiös livssyn.

Jag skulle väldigt gärna vilja läsa en riktig, sakligt granskande artikel om detta i DN.

Med vänlig hälsning,
Nina B (som ingalunda är nån fundamentalist eller ärkekonservativ gammal tant, utan bara en vanlig människa på 26 år som tycker att vissa saker bör tas på allvar och inte bara ironiseras bort.)

Romantik, yeah

Peter sa att han alltid tänker på mig när han hör "The Book of Love" med Magnetic Fields. Det tyckte jag var det finaste nån sagt till mig på länge.

The Book of Love is long and boring
No one can lift the damn thing
It's full of charts and facts and figures
And instructions for dancing

But I... I love it when you read to me
And you... you can read me anything

The Book of Love has music in it
In fact, that's where music comes from
Some of it is just transcendental
Some of it is just really dumb

But I... I love it when you sing to me
And you... you can sing me anything

The Book of Love is long and boring
And written very long ago
It's full of flowers and heart-shaped boxes
And things we're all too young to know

But I... I love it when you give me things
And you... you ought to give me wedding rings

Corpore sano, yeah!

Idag har vi börjat vårt nya sportiga liv med en rafflande badmintonmatch! Och fler ska det bli.

Staden vid havet

Fy fasen, vad jobbigt det är att resa med Viking Line och buss. Fulla finnar, fulla svenskar, fulla ryssar. Åksjuka, stress, tristess och alla dessa smågräl:
- Har du biljetterna? Har du plånbok, telefon, pass? Hjälp, vi måste stiga på nu! Skynda vi måste stiga av nu!
- Ja, jag har allt det där. Varför måste du stressa så, och varför kan du inte lita på mig? Och låt mig dricka upp mitt kaffe.
Och så vidare, och så vidare.
Men det är det värt för att få tillbringa en vecka i staden vid havet! Det var faktiskt skönt att komma till Jakobstad, och trots att vi ju missade många polare som redan lämnat stan, så hann vi ändå träffa hyfsat många (och de flesta av dem som ligger mitt hjärta närmast). Låt se nu... vi träffade: Peters mamm och diverse släktingar. Janne, Johnny, Freija, Maitas. Malin och Philip och deras barn (ja, det var ju första gången vi såg supersöte Edwyn). Hanna K och Vicci och deras barn. Philips familj, Malins föräldrar, gamle Hector. Och så lite andra bekanta som man skymtade på stan eller puben, såsom t.ex. Markus R och Lill-Tommy. Helt OK, med andra ord!
Vi hade ett ganska varierat program, bl.a. var vi på en begravning av en gammal släkting till Peter - en släkting som jag bara träffat en gång men som jag tvivelsutan alltid kommer att minnas (för jag var så nervös den där gången då jag träffade henne, jag hade hört att hon kunde vara barsk, men hon visade sig gilla mig och hon välkomnade mig till släkten, och det betydde mycket eftersom hon var hela släktens högsta höna, så att säga...) Nå, den där begravningen var hemskt sorglig och innerlig så man blev alldeles matt i hjärtat... men sen hade vi roligare saker för oss: TP-spelande, pubkvällar, bokläsning i sängen, nyårsfest, pizzakäkande, fler pubkvällar... (Fast usch vad det är äckligt med de tobaksstinkande finska pubarna, man har verkligen vant sig vid rökförbudet här hemma i Sverige!) Tillsammans med Malin, Philip &co fick jag också se en skymt av ingen mindre än REPUBLIKENS PRESIDENT som besökte gågatan, minsann! Och sista kvällen gick Pete och jag och Janne och Maitas på bio och såg KING KONG, hahaha! Ja, jag trodde väl aldrig att jag skulle gå och se den, men vad gör man inte för att få hänga med sina favoritgrabbar? Jag tyckte nog att filmen var ganska kakka, men Maitas förklarade att den "flirtar med gamla äventyrsfilmer" och bla bla bla, och när jag sa att infödingarna på ön var lite idiotiskt skildrade, så upplyste mig Janne om att "det var ju jättebra att de var så där galna, de var ju besatta av den där Kong-kulten, vet du". Ja ja. Själv tyckte jag att det bästa med filmen var att Adrian Brody, eller vad han nu heter, var med. För han är snygg och liknar min kille.
Vad mer... jo, den där sushi-restaurangen, som jag så hade sett fram emot att gå till, var STÄNGD just den dagen då jag hade tänkt frekventera den... så det blev ingen Jeppis-sushi. Men jag hörde ryktesvägen att den var goo.
Ja, och sen så har jag alltmer börjat fundera på helnykterismens bana (nu hör jag Lisa och Kina utbrista "A men va faaan"). Skälen till detta är många (nej, jag är inte med barn) men mest handlar det om att jag blir så trött av att dricka alkihål och alltid måste gå hem tidigare än alla andra. Kanske skulle jag hållas piggare om jag höll mig till läskeblask med mycket socker i?
Slutligen: ni vill väl se foton, förstås, men de få bilder jag kom ihåg att ta blev alla jätteskit. Utom möjligen denna bild av Malin på nyårsafton, så ni får nöja er med den: