Lycka är inte alltid glädje
Ett inlägg på en annan blogg väckte en lång rad tankar och funderingar hos mig. Kontentan av det inlägget var, om jag tolkade det hela rätt, att man är lyckligare om man inte oroar sig så mycket och analyserar allt, utan bara lever istället. Samt att man inte bör ta livet på för stort allvar utan skratta åt det istället.
Detta låter förvisso skönt, och jag tvivlar inte på att en sådan livsinställning funkar bra för många människor. För mig funkar det dock inte så. Jag måste ta livet på yttersta allvar, annars urartar jag i mani, dekadens, taktlöshet och ren elakhet. Om jag inte tar livet på allvar så slutar jag bry mig om konsekvenser. Jag har haft sådana perioder och det har varit fruktansvärt ROLIGT och jag har varit otroligt GLAD, men... lycklig? Nej.
Jag upplever att LYCKA på sätt och vis är raka motsatsen till GLÄDJE. Just nu är jag nog lyckligare än jag någonsin varit, i och med att mitt liv är fyllt av den vackraste och renaste kärlek, men denna intensiva lycka för också med sig den oerhörda oron över att förlora den. Alltså är man inte glad. Jag känner mig orolig och allvarlig mest hela tiden, inte trots att jag är lycklig utan just på grund av det.
Alltså: om man inte har något att förlora kan man vara glad, men knappast lycklig. Om man har något vackert att förlora kan man vara lycklig, men knappast glad.
Men det är klart, sådana här funderingar leder ju alltid i slutändan till rent språkfilosofiska spörsmål: vad betyder lycka, vad betyder glädje, vad betyder "ta på allvar"? Och hur kul är det att prata om sånt, på en skala?
Detta låter förvisso skönt, och jag tvivlar inte på att en sådan livsinställning funkar bra för många människor. För mig funkar det dock inte så. Jag måste ta livet på yttersta allvar, annars urartar jag i mani, dekadens, taktlöshet och ren elakhet. Om jag inte tar livet på allvar så slutar jag bry mig om konsekvenser. Jag har haft sådana perioder och det har varit fruktansvärt ROLIGT och jag har varit otroligt GLAD, men... lycklig? Nej.
Jag upplever att LYCKA på sätt och vis är raka motsatsen till GLÄDJE. Just nu är jag nog lyckligare än jag någonsin varit, i och med att mitt liv är fyllt av den vackraste och renaste kärlek, men denna intensiva lycka för också med sig den oerhörda oron över att förlora den. Alltså är man inte glad. Jag känner mig orolig och allvarlig mest hela tiden, inte trots att jag är lycklig utan just på grund av det.
Alltså: om man inte har något att förlora kan man vara glad, men knappast lycklig. Om man har något vackert att förlora kan man vara lycklig, men knappast glad.
Men det är klart, sådana här funderingar leder ju alltid i slutändan till rent språkfilosofiska spörsmål: vad betyder lycka, vad betyder glädje, vad betyder "ta på allvar"? Och hur kul är det att prata om sånt, på en skala?
posted by Nina | 22:00
2 Comments:
intressant Nina. Jag förstår och har lite kommentarer. För det första, som du säger, att det är mycket individuellt och att detta är lycka för dig. Sen att man oroar sig i olika grad osv. är ju viktigt att poängtera. Vidare känns det (som svensken säger) som att du har en bra självinsikt och är mycket vis (inte för att jag betvivlat detta tidigare men, det är bra tycker jag. Sen undrar jag... du kan väl vara glad och lycklig samtidigt? Det finns väl stunder då man inte oroar sig ledsen i sin lycka? Eller är de oförenliga för dig?
Jo, ibland är jag helt klart både glad och lycklig, och det är förstås utomordentligt härligt! :) Det jag förhåller mig skeptisk till är att många människor verkar sätta likhetstecken mellan glad och lycklig, medan jag upplever de två känslorna som väsensskilda.
Tack för komplimang om vishet, det värmer som en varm vante kring själen.
Skicka en kommentar
<< Home