Om elakhet och att vilja bli älskad

En sak som ständigt förbluffar mig är att vissa människor tydligen inte bryr sig om vad andra människor tycker om dem. En egenskap som kan vara både bra och dålig, antar jag. Det som är illa är att om man struntar i vad andra tycker så blir man lätt elak, eftersom man inte bryr sig om andras reaktioner. Men men, nog skulle det vara skönt att slippa fundera HELA tiden på vem som tycker om en och vem som inte gör det, och om nån möjligen är sur på en och i så fall varför, osv. osv. Skulle också vara skönt att kunna vara lite cool och inte behöva bli så OERHÖRT ledsen varje gång man får veta att nån inte gillar en. Det är lustigt, folk säger ju att man börjar bry sig MINDRE om vad andra tycker när man blir äldre, men det stämmer då rakt inte på mig: jag bryr mig mer och mer för varje dag som går.

Är jag egoistisk som önskar att alla ska gilla allt jag är och allt jag gör, fast jag inte ens själv gillar alla människor och allt de gör? Ja, antagligen är jag väl det, så i slutändan är det väl, som vanligt, jag och ingen annan som är en skitstövel.
Men jag måste säga att jag tycker det är upprörande och fel att folk som är elaka mot andra ändå älskas reservationslöst, medan folk som alltid är snälla och vänliga, men kanske inte lika karismatiska, glöms bort (och nu är det inte mig själv jag pratar om längre, för jag inbillar mig inte att jag alltid är snäll och vänlig). Jag undrar om det inte är det allra största problemet i vårt samhälle, att elakingarna premieras medan de snälla sitter i sina tysta hörn och tittar i backen. Skrik och gapa, var spydig och armbåga dig fram, och dig skall bliva givet toppjobb, kärlek och drösar av lojala vänner som anpassar sina get-togethers efter ditt schema!