Dramatik

Lisa, Tesla och jag gick en härlig vinterpromenad till Gamla Uppsala idag. Det var frostigt och vackert och allt var bra tills Tesla stack iväg efter ett rådjur. Vi ropade och lockade men hon var spårlöst borta. Fick springa omkring på kullarna i säkert en halvtimme och gasta, och stora vägen var inte långt borta, och jag hann tänka många sorgsna tankar. Till sist ringde jag till polisen för att fråga om nån hittat henne. Telefonsvararrösten sa: för brottsanmälan eller förlustanmälan, tryck ett. Jag tänkte att detta var väl en förlust, så jag tryckte ett. Kopplades till konstapel.

Jag: Min hund har sprungit bort!
Polisen (mycket trött): Jaha.
Jag: Så jag undrar om nån har anmält... alltså om nån har hittat nån hund.
Polisen: Ja det vet inte jag.
Lisa: DÄR ÄR HON! Nej det var ett rådjur!
Jag (i luren): ÄR DET HON? Neej, ett RÅDJUR!
Polisen: Åhå. Höhö.
Jag: Nej det var inte hon.
Polisen (med visst förakt): Jag kopplar dig till receptionen.
Jag: Okej.

Tuuut tuuut tuuut lät det i luren, men innan de hann svara fick jag se "min älskade komma ut från det vilda". Men galen blick och blöt päls rusade jycken ut ur skogen, och jag kunde håva in henne! Vilken lycka!

Nu ligger hon här och sover, helt utpumpad efter sina äventyr. Och jag kan konstatera att även om jag älskar borderterriers så blir det aldrig en sån igen! Nästa hund ska vara av en ras med betydligt mindre jaktinstinkt! Får se vad det blir... shetland sheepdog, kanske?