En gång för länge sedan, då jag inte ens flyttat till Uppsala än, utan bara var här på besök, så besökte jag domkyrkan. I ett litet rum intill Swedenborgs grav satt en jourhavande präst. Eftersom jag var fylld av teologiska grubblerier gick jag in till honom. Han var en uråldrig gubbe av den gamla stammen. Jag frågade: Om Gud och Satan båda finns, och båda har makt, kan då inte Satan dela ut belöningar och bestraffningar lika väl som Gud kan det? Alltså: om jag handlar gott, kan jag då bli straffad av djävulen, och belönad om jag är ond? Spelar det då någon roll hur man handlar, eftersom man inte vet vem som tänker belöna/bestraffa?
Gubben förstod nog inte vad jag menade, men senare har jag hittat stöd i Greene: "The Devil looks after his own in this world."
Jag tror på detta. Varför skulle annars skitstövlar som snackar skit bli framgångsrika, medan ödmjuka altruistiska människor inte får nån del av kakan? Varför skulle annars bad boys vinna flickornas gunst, medan den snälle killen går hem ensam? Det är Hin Håle som delar ut priser.
Jag vill inte vara en del av detta, men jag vet att jag har varit det. Jag har trampat på folk, armbågat mig fram, manipulerat människor och skrattat åt dem. Satan är inte sen att belöna. Jag har i princip fått allt jag velat ha, mycket mer än jag förtjänar.
Numera strävar jag inte efter någonting annat än godhet, eller jag försöker att inte göra det. Belöningarna duggar inte lika tätt, men de som ändå kommer är förhoppningsvis av ett renare slag.
Man kan skala av allt skit, hitta en kärna av kärlek. Det är där jag vill leva, at the heart of the matter.