Den som ändå vore ett orakel

Regntunga skyar över Uppsala idag.
Jag får absolut ingenting gjort. Ångrar att jag lämnat alla svåra grejer i översättningen till sist. Känns som ett gäng oöverstigliga hinder.

Peter är i Malmö, och jag känner mig ensam, och jag lyssnar på gammal musik, gamla kompisars gamla bands gamla demoskivor. Försöker väl på något sätt kommunicera med det förflutna, for what it's worth. Finns det någonting som mitt forna jag kan förstå bättre än mitt nuvarande, och kanske förklara, tvärs över tid och rum?

Tänker på ledsna vänner och min egen maktlöshet. Önskar att jag hade en skattkista full med all världens förklaringar, lösningar och svar.