Två små glädjeämnen:

1) Tesla har lärt sig tre nya trick! Hoppa genom hula-hula-ring, "snurr", och "Hej du!". "Hej du!" betyder att hon vinkar med tassen högt uppe vid huvudet. Egentligen skulle jag lära henne "Skäms du?", alltså att hon skulle föra tassen "generat" över ansiktet, men jag insåg att det såg mer ut som en vinkning. Då hade hon redan lärt sig kommandot "Skäms du?", så jag blev tvungen att byta ut det mot nåt som lät ungefär lika... därav "Hej du!".

2) Jag börjar se ljuset i tunneln vad gäller examensarbetet. Igår lyckades jag äntligen hitta en lösning på ett problem som jag gått och grunnat på i flera månader! Så här låter det i original:

I remember that he had made a teasing variant of the old English poem:

Western wind when will thou blow?

The small rain down can rain

Christ, if my love were in my arms

And I in my bed again!

Father’s version, the first line of which he murmured every so often when the television news showed long-haired Jews nodding their heads at the Western Wall, threw cold Anglican water on their absurd Messianic hopes: “Western Wall, when will thou show?” And I would hear a little contented laugh from his high-backed chair.

Och så här blev min översättning:

Jag minns att han en gång hittade på en retsam version av Joyces dikt:

Jag hör ett dån av fjärran vattens klagokör

som havets fågel, då han ensam jagar, sorgset hör,

hur vinden ropar svar till vattnet nedanför.

Fars version, vars första rad han allt som oftast mumlade då tv-nyheterna visade bilder på långhåriga judar som bugade sig inför Klagomuren, sprutade en anglikansk kalldusch över deras absurda messianska förhoppningar: ”Vem hör detta dån av fjärran judars klagokör?” Och jag kunde höra ett förnöjt litet skratt från hans höga stol.

Vad sägs om det? Jag är ganska nöjd själv faktiskt.
Yeah!