Träningsvärk

Igår var jag då på mitt livs första gym-pass. Fick ett helt träningsprogram som jag ska göra varje gång, med si och så mycket vikt och si och så många upprepningar. Vissa övningar var väldigt tunga, men jag kände mig inte så dum som jag trodde jag skulle. Det kändes ganska okej faktiskt. Idag har jag ont förstås, men det känns bra ändå... det känns som att jag har fått korn på en av de där Stora Insikterna... nämligen att kroppen inte bara är ett betydelselöst hölje i vilket själ och förnuft förvaras, utan att den i själva verket är mycket mer än så... jag börjar nästan misstänka att fysisk ansträngning kan vara en genväg till Lyckan, men än så länge är jag osäker på om det verkligen är så. Den som har en lever får se, som vi brukar säga i vår familj.

För övrigt har jag känt mig lite identitetslös på sistone eftersom jag insett att jag har bytt intressen totalt. De grejer som jag slentrianmässigt brukar uppge som "intressen" lockar mig egentligen föga. "Litteratur"? Näää, jag orkar knappt läsa alls. "Resor"? Nej, inte ensam i alla fall, inte som förr. "Häftigt nattliv"? Aldrig i livet! "Musik"? Jovars, men jag lyssnar ju bara på samma musik som jag lyssnat på i åratal. Så, vad intresserar mig nu då? Jag vet inte riktigt. Hundar, förstås. Och... hm... hundar. Hundar hundar hundar. Kanske nånting annat också... måste fundera lite. Hmm...