Galenskap och festival.

En vis man (som heter Janne) sa en gång: "Det är ett slags högmod det också, att tro att man själv är galen." Detta är så sant som det är sagt. Om man mår piss och känner sig helknäpp så är man knappast unik, utan snarare helt normal.
Men på senaste tiden har jag börjat fundera över om min hispighet inte gränsar till riktigt knäppgökeri ändå. Min stresströskel är låg som ett silkespapper (misslyckad metafor? måhända) och jag är orolig hela tiden och har ont i axlarna och nacken, och häromdan sa Peter att han inte kunde minnas när han senast sett mig lugn. Inte så upplyftande.

Ska åka till Stockholm imorgon med Jennie (A) och Lisas syrra, vi ska gå på Popaganda-festivalen. Lisa och Johanna och Peter är redan där (L&J har byggt staket och P ska vara backstage-vakt). Aavikko spelar, och dem har jag inte sett på åratal så det blir skoj! Tesla får vara med Faxe och Markus, hoppas det går bra. Och hoppas jag mår bättre imorgon, för nu har jag rejält ont i halsen.