Nina-Kanalen
Text och bild om mig och de mina. Kommentera gärna!
tisdag, september 25, 2007
lördag, september 15, 2007
Musiksmak!
Jag har hittat på en rolig utmaning! Man ska skriva en lista på tio låtar man gillar, och den listan ska liksom täcka in ens musiksmak och beskriva den på ett adekvat sätt. MEN för att göra det svårare så får man inte inkludera sina absoluta favvo-artister (säg topp 10). Jag får alltså inte ha med t.ex. Morrissey på min lista.
Hoppas fler vill vara med på det här! Här kommer min lista (utan rangordning):
1) Thin Lizzy: Fool's Gold
2) Sandie Shaw: Nothing Less than Brilliant
3) Wolfsheim: The Sparrows and the Nightinggales
4) Sisters of Mercy: 1959
5) Niklas Strömstedt: Som om hon inte fanns
6) The Gothic Archies: Crowes
7) Nelly Furtado: All Good Things (Come to an End)
8) OMD: Enola Gay
9) Joni Mitchell: Little Green
10) Docenterna: Somnat vid ratten
Hoppas fler vill vara med på det här! Här kommer min lista (utan rangordning):
1) Thin Lizzy: Fool's Gold
2) Sandie Shaw: Nothing Less than Brilliant
3) Wolfsheim: The Sparrows and the Nightinggales
4) Sisters of Mercy: 1959
5) Niklas Strömstedt: Som om hon inte fanns
6) The Gothic Archies: Crowes
7) Nelly Furtado: All Good Things (Come to an End)
8) OMD: Enola Gay
9) Joni Mitchell: Little Green
10) Docenterna: Somnat vid ratten
fredag, september 14, 2007
Update
Ber om ursäkt för den deppiga tonen i förra inlägget, jag brukar faktiskt inte skriva såna där jag-mår-så-dåligt-inlägg. Inte så ofta i alla fall. ;-)
Den senaste tiden har faktiskt inte varit det minsta sysslolös, tvärtom nästan stressig. Jag har slitit hund med korrläsningen av slutversionen av min översättning, och nu har jag ÄNTLIGEN skickat in manuset... snart får jag de sköna sekinerna, tjoho! Dessutom har vi haft besök av diverse folk: Peters mamma, Peters mormor, Johanna. Jag har varit på mamma-träff på MVC. Jag har fikat hos Viktoria och ätit ärtsoppa hos Lisa och Tanja. Några dagar har jag varit hundvakt åt en stilig herreman som heter Pi. Jag bevakar Blocket i jakt på bra barnvagn, tvättar, far omkring. Peter har varit borta på konferens i Umeå sen i tisdags men jag har tack och lov hållit mig sysselsatt. Imorgon ska jag tentavakta, och så kommer min pappa hit. Lustigt att man antingen har massor att göra eller inget alls, det tycks alltid vara så.
Den senaste tiden har faktiskt inte varit det minsta sysslolös, tvärtom nästan stressig. Jag har slitit hund med korrläsningen av slutversionen av min översättning, och nu har jag ÄNTLIGEN skickat in manuset... snart får jag de sköna sekinerna, tjoho! Dessutom har vi haft besök av diverse folk: Peters mamma, Peters mormor, Johanna. Jag har varit på mamma-träff på MVC. Jag har fikat hos Viktoria och ätit ärtsoppa hos Lisa och Tanja. Några dagar har jag varit hundvakt åt en stilig herreman som heter Pi. Jag bevakar Blocket i jakt på bra barnvagn, tvättar, far omkring. Peter har varit borta på konferens i Umeå sen i tisdags men jag har tack och lov hållit mig sysselsatt. Imorgon ska jag tentavakta, och så kommer min pappa hit. Lustigt att man antingen har massor att göra eller inget alls, det tycks alltid vara så.
söndag, september 02, 2007
Lyxproblem?
Jag har deadline på min översättning 14/9. Sedan ett par veckor tillbaka är jag klar med grovöversättningen, och den senaste tiden har mest gått åt till att fundera på de svårigheter och klurigheter som jag hoppade över när jag tröskade igenom texten första gången. Det är mycket facktermer, så det jag gör är till stor del att jag försöker hitta nån som skulle kunna tänkas veta hur man säger på svenska, och sen mejlar jag till den personen. En vanlig dag kanske jag skickar en tre-fyra mejl på morgonen och sen sitter jag och väntar på svar.
Det är, med andra ord, ganska mycket dötid.
Peter brukar komma hem tidigast sextiden, så jag är väldigt mycket ensam. Det är inte så sällan han har saker för sig på kvällar och helger heller. T.ex. just nu är han på invigningen av Musikens Hus. Inga partners inbjudna.
Vännerna är stressade på sina jobb och pratar om hur lite tid de har till att ta det lugnt. Jag träffar dem då och då, men sällan finns tid att sitta ner och prata ordentligt.
Jag är bunden till Tesla, som inte kan lämnas ensam längre än fyra-fem timmar. Detta gör att jag inte kan ge mig ut på spontana äventyr. Inte för att jag skulle vilja det heller, med tanke på ryggont, trötthet och pockande urinblåsa.
All ensamhet innebär plenty of time att snöa in på oron över barnet.
Jag skulle kunna försöka lära känna nya människor, men jag orkar inte med det. Jag är labil och står inte ut med det sociala spelet. Det är bara tungt. När jag nån gång pratar med grannarna säger jag bara dumheter så att jag framstår som helt blåst.
När jag väl skickat in manuset den 14de vet jag inte vad jag ska göra. Om jag skulle få ett nytt manus genast så skulle jag hinna bli klar med det innan beräknad nedkomst. Men sannolikheten att de skulle ha nåt på lut är minimal. Så antagligen blir det bara lite tentavaktning och kanske lite korrekturläsning i höst. Depp deluxe.
Jag är säker på att jag inte kommer att känna mig deppig sen när barnet väl har kommit och jag ska vara hemma med det - jag menar, då ska jag ju ta hand om det, och det är ju en meningsfull uppgift. Jag tror jag kommer att trivas då. Men tiden fram till dess... nej, fy, jag bävar.
Känner mig fångad i hemmet. Med tusen tankar i huvudet och ingen som har tid att lyssna.
Och som grädde på moset: skuldkänslorna över att man känner sig så deppig över så löjliga saker. När man vet att det finns folk som har det 100000 ggr värre.
Men jag kan inte låta bli att känna så här. Ensamhet och oro i samklang. Ensamheten gör oron värre, och oron gör ensamheten svåruthärdlig. Det är jobbigt, sometimes.
Det är, med andra ord, ganska mycket dötid.
Peter brukar komma hem tidigast sextiden, så jag är väldigt mycket ensam. Det är inte så sällan han har saker för sig på kvällar och helger heller. T.ex. just nu är han på invigningen av Musikens Hus. Inga partners inbjudna.
Vännerna är stressade på sina jobb och pratar om hur lite tid de har till att ta det lugnt. Jag träffar dem då och då, men sällan finns tid att sitta ner och prata ordentligt.
Jag är bunden till Tesla, som inte kan lämnas ensam längre än fyra-fem timmar. Detta gör att jag inte kan ge mig ut på spontana äventyr. Inte för att jag skulle vilja det heller, med tanke på ryggont, trötthet och pockande urinblåsa.
All ensamhet innebär plenty of time att snöa in på oron över barnet.
Jag skulle kunna försöka lära känna nya människor, men jag orkar inte med det. Jag är labil och står inte ut med det sociala spelet. Det är bara tungt. När jag nån gång pratar med grannarna säger jag bara dumheter så att jag framstår som helt blåst.
När jag väl skickat in manuset den 14de vet jag inte vad jag ska göra. Om jag skulle få ett nytt manus genast så skulle jag hinna bli klar med det innan beräknad nedkomst. Men sannolikheten att de skulle ha nåt på lut är minimal. Så antagligen blir det bara lite tentavaktning och kanske lite korrekturläsning i höst. Depp deluxe.
Jag är säker på att jag inte kommer att känna mig deppig sen när barnet väl har kommit och jag ska vara hemma med det - jag menar, då ska jag ju ta hand om det, och det är ju en meningsfull uppgift. Jag tror jag kommer att trivas då. Men tiden fram till dess... nej, fy, jag bävar.
Känner mig fångad i hemmet. Med tusen tankar i huvudet och ingen som har tid att lyssna.
Och som grädde på moset: skuldkänslorna över att man känner sig så deppig över så löjliga saker. När man vet att det finns folk som har det 100000 ggr värre.
Men jag kan inte låta bli att känna så här. Ensamhet och oro i samklang. Ensamheten gör oron värre, och oron gör ensamheten svåruthärdlig. Det är jobbigt, sometimes.